På lördag 9 februari (inte 8e som nått pucko säger i filmen) är det dags för England och 45K kustlöpning. Tror aldrig jag varit nojjigare kring ett lopp än nu. I och för sig kan det bero på min nästan obefintliga träning, vädret ”over there” och medföljande prylproblem.. Nu hinner jag säker ändra mig igen men så här tänkte jag 6e februari..
Ja, ja, jag vet att filmen är lite väl lång men det är 45K i skitväder också…
I onsdags var jag iväg på något så ovanligt som Tabataträning. Vi samlades i City Gym Söderhamns lokaler. Vi var ett nervöst gäng skogslöpare som inte riktigt visste vad vi gett oss in på. Vår andliga vägledare Markus Dahlberg instruerade dock oss med lugna och sakliga beskrivningar om respektive övning. Dessa skulle utföras 20 sekunder x 2 med 10 sekunders vila mellan. Därefter vila 10 sekunder sedan ny övning x 2 tills det blev liksom 20 sek x 2 x 4….
Dagen till ära DJ:ade Kennet med sin spotifylista ”Lugn Zumba” och sedan var det dags att köra igång. Totalt körde vi 30 minuter och det vore fel att säga att det var jobbigt. Det var GALET jobbigt. Nu, två dagar efter lider fortfarande min kropp.. Tack Markus för att du gett mig perspektiv på vad som är jobbigt! Nu är jag inte så orolig för CTS South Devon 45K längre..
Om cirka 1,5 vecka ska jag tydligen springa CTS South Devon 45K tillsammans med Hälsinglands Multisport. Det var ju lätt att anmälasig till efter AXA fjällmaraton, innan löparknät.. Tidigt i höstas drabbades jag av detta elaka löparknä. Jag gjorde så klart stretchövningar efter WWWs alla märkliga tips. Inget hjälpte. Förutom lång vila. För si sådär en månad sedan började jag kunna springa igen, lite försiktigt.. Självklart var inte kroppen kvar i samma läge som i somras. Skam den som ger sig tänkte Jens och körde på som vanlig, då kom belastningsskadorna.. Dagarna till Maran gick inte direkt långsammare för det. I ren panik testade jag lite kompressionsutrustning från Compressport, bl a R2 Calfs och Fourquad för låren. Helt plötsligt höll benen igen. Faktum är att jag kände mig som Lance Armstrong, som om jag hade fuskat! Det funkade så bra att jag faktiskt tog hem lite till butiken.
Sakta kom jag igång med löpningen igen men min grundträning är ändå på tok för liten, så idag ska jag köra Tabata! Personligen är jag typen som bara kör på utan att tänka efter. Därför ska det bli väldigt spännande att testa denna typ av strukturerad träning. Dagen till ära ska jag testa lite kläder från brittiska Ashmei. Det blir en tröja i Merino + Carbon och matchande 2 in 1 shorts. Jag kör nog kompression från Compressport också, inte för att prestera mer utan helt enkelt för att hålla bättre. På fötterna lyxar jag till med ZEMgear Terra.
CTS South Devon, here i come!
Tillsammans med ett glatt gäng från Hälsinglands Multisport tog jag mig upp mot Vålådalen fredagen innan tävlingen. Väl framme upptäckte vi att vi EJ fått det Fjällmaratonpaket vi trodde vi bokat. Enligt Hotellet hade vi bokat allt som ingick i packetet individuellt och till samma pris MEN utan linne, utan slutstädning och i vandrarhemsavdelningen istället för hotellrum. Efter tjat fick vi dock sänglinne och slutstädning. Känner mig dock inte helt nöjd med behandlingen, dåligt Vålådalen.. Väl på plats gick det dock ganska fort att få i sig en öl och packa ryggan för morgondagen.
Ryggan fick bli min Mountain Hardwear 6. I den stoppade jag min 2 liters vätskeblåsa från Source. 1.5 liter vatten blandade jag med HEED melon från Hammer Nutrition. Det visade sig vara på tok för mycket då jag gick i mål med 1 liter kvar.. I botten på ryggan stoppade jag en 4l Drybag med extra strumpor, en Craft Pro Zero Extreme långärmad, första förband, toapapper, Ibumetin, visselpipa och kompass. Den rördes inte på hela loppet. Ovanpå detta packade jag min Montane Spektr Smock, en 3-lager eVent jacka då det såg ut att kunna bli regn. Dessutom packade jag ned fyra bars med Summer Pudding från Mule Bar samt två olika Gels. Av detta åt jag en bar.. Jag tog också med Salt Caps Plus för att fylla på med elektrolyter. Dessutom hade jag min GoPro lättillgänglig i en bröstficka.
Jag sov i våningssäng tillsammans med tre andra och det gick helt OK. På morgonen käkade vi ordentlig frukost i fjällstationen. Därefter blev det race-outfit. På kroppen körde jag Craft Active Extreme Concept Piece kortärmad. Kallingar blev som vanligt Crafts Cool Boxer. På benen körde jag Crafts Elite Run Fitness Short, tunna tights med kompression. På fötterna blev det Icebug Spirit2 OLX, metalldubbad orienteringsdoja och ett par Icebreaker merinostrumpor.
Jag ställde mig i andra startgruppen (sluttid 5-6 timmar) och snart drog vi iväg i rätt maklig, 5:30 fart. Med facit i hand borde jag tagit första 2km grusväg närmare 4:00 tempo för sedan började ett gående lämmeltåg upp för första lutningen. Vid 1,3K kom dock första överraskningen i form av ett getingstick i högra vaden. Det sved till som bara tusan och jag hörde att någon till i sällskapet också blev utsatt. Efter första stigningen upp mot Välliste och första SportIdent kontrollen kände jag mig sjukt pigg och öste på utför. Det var riktigt rolig, gaska teknisk, utförslöpning där många platser kunde tjänas. Vid ca: 9K sprang jag fort i el lerig skogsbacke och under leran lurade en sten. Den första stukningen på över 3 år var ett faktum. De första kilometrarna gjorde det riktigt ont och jag övervägde att bryta. Men efter ett tag blev hela foten varm och den gick åter att springa på.
Det var dock riktigt tungt fram till första vätskekontrollen. Efter en bananhalva, en mugg vatten och en mugg sportdryck fick jag dock fart igen. Sedan var det bara att mata på. Löpningen gick helt OK så länge jag hade koll på var jag satte högerfoten. Vid nästa kontroll stoppade jag i mig lite pastasallad, en choklad/knäckkaka och lite godis. Jag körde samma procedur (hela loppet) som tidigare med vätska. Klättringen mot Ottfjället gick bra och jag kände mig stark hela vägen. Faktum är att löpningen flöt på bra hela vägen till sista toppen. Där drog jag i mig lite Coca-Cola och tog en näve godis. Sedan bar det av utför.
Utförslöpningen blev tyvärr riktigt tung. Icebugs Spirit2 OLX är inte särskilt väldämpade. Smärtan från stukningen gjorde sig också påmind genom att skicka stötar upp i högerbenet vid varje fotnedsättning. På sista grusvägslöpningen höll jag ett pinsamt 5:00-tempo och blev nedsligt omrullad av några löpare. Jag kom dock i mål på helt OK 5:17:50 och noterade en 86:e plats.
Utrustningen funkade riktigt bra. Crafts Concept Piece-tröja var riktigt skön, dock höll den inte för ryggsäck. Jag kommer att skriva vidare om detta på min blogg för den blev faktiskt riktigt sliten på 5 timmar. Strumpor och skor fungerade mycket bra, metalldubben var guld värd på blöta stenar och spänger. Ryggsäcken satt som vanligt skönt och var verkligen inte i vägen. Ska jag göra om detta kommer jag dock tänka annorlunda. Jag gjorde av med 0.5 liter vatten. Jag åt en bar. Fågan är om jag inte borde köra med en lite bumbag.. Skojigt var det i alla fall. Loppet är fantastiskt välordnat och dessutom en upplevelse utöver det vanliga. Till nästa år kommer man dock ta in 800 löpare och frågan blir så klart hur mycket bergen tål.
Det har varit tyst på swedentrails ett tag. Anledningen är att jag varit fokuserad på andra saker ett tag. Men jag har i alla fall hunnit med att göra min maratondebut. Det blev AXA Fjällmaraton! Jag kommer skriva ihop en liten berättelse om min upplevelse av loppet. Tills dess får ni ge er till tåls med min lilla filmsnutt.
På torsdag 18:30 vid Björktjärn, Segersta går starten för Hälsinglands mest prestigefyllda motionslopp Hälsingetrailen! Hälsinglands Multisport bjuder på tre olika sträckningar i de djupaste Hälsingeskogarna, 6.6Km, 13Km och 18,6Km. Ett PM finns för mer information kring lopp, plats och upplägg. Vädret verkar bli utmärkt! En försmak på vad som erbjuds visas i nedanstående video. Vågar du?
Jonas Bohlin och Anna-Lisa Persson från Swedentrails är i Adak för att springa SM-klassade Lapland Ultra, ett 10 mil långt lopp i våra norra regioner. Du som är nyfiken kan följa Jonas livesändningar från Lapland Ultra 2012
Jonas och Jens – Foto: Tomas Svedberg / Hälsinglands Multisport
Midsommarafton 2012 bjöd på sol, midsommarstång, snaps, öl, mat och 8k grusvägslöpning. I Axmarby längs Jungfrukusten arrangerades för 34:e året i rad Midsommarloppet/Gåsholmaloppet. Sträckningen är inget speciellt, bara 8km grusväg med några backar. Med bil passerade vi målområdet för att ta oss mot Gåsholma där starten skulle gå. Vägen visade sig vara smal grusväg där möte var en konst. När nu över 400 löpare skulle ta sig till start visade sig detta vara något av ett problem. Loppet har växt stort de senaste åren och frågan är om det inte nått sin översta kapacitet. Ska loppet fortsätta växa krävs en annan logistik. Vid starten var det fullt med folk och en hel del kända ansikten. Kön till efteranmälningar ringlade sig farligt lång men priset var humana 150kr mot 100kr föranmälan. Cirka 400 löpare värmde upp och gav sig sedan via en mixad masstart av mot målet i Axmarby. Hur disponerar man ett lopp 8km? Ja visst ja, GASEN I BOTTEN! Starten (efter en krånglande hagelbössa) satt i 100 och ökade eftersom. Efter någon kilometer närmade sig mjölksyran, jag kollade klockan som i sin tur visade ett snitt på ca:3:40/km. Med skräck i sinnet sprang jag vidare. Backarna var egentligen inte mördande men i lite sommarvärme och 3:40-tempo är ALLA backar jobbiga! Jag höll givetvis inte detta tempo genom hela loppet men kom in på 31:41. Det gav ett snitt på 3:58 och allt som allt en 20:e plats i det mixade startfältet. Inte illa för en gubbe på 39. Långloppskungen Jonas sprang in på fina 33:12 och snittade alltså 4:09. Starkt av Jonas som fokuserar på helt andra distanser och dessutom ska springa Lappland Ultra 100k om några dagar. Väl i mål hann vi lagom till starten av Knattespurten där våra barn glatt sprang den ca: 300m långa banan tillsammans med minst 50 kottar till. Därefter minglades det mellan fikakorgar, filtar och prisutdelning.
Eftersom det var ett kort snabbt lopp hade jag klätt mig därefter. Det blev pannband från Po.P, linne och race-shorts från New Balance, räcerdojorna RC130 från New Balance (funkade utmärkt på grusvägen) och eftersom det var Midsommarafton hade jag klätt upp mig med merinostrumpan Superliner Findus från svenska, etiska RÖJK Superwear, som satt som ett smäck hela loppet.
Frågan är om denna Midsommar inte var början på en ny tradition? Så trevligt var Midsommarloppet! //Jens
Det här är min första tävlingsberättelse här på SwedenTrails – om mitt 50k, Lidingö ultralopp. Och långt som fasen blev det. Det är andra gången jag tar mig an loppet och distansen. Förra året gick jag i mål på 4.25 och en 7:e plats och i år jagade jag bättre.
Jag sysslar inte med minutiösa förberedelser som Jonas. När det kommer till förberedelser är jag nöjd om jag får sova ett par timmar och bajsa ordentligt innan loppet. Sen brukar jag sno lite av energin som Jonas har över. Denna gång hade jag dock bestämt mig för ett tempo. Jag ville snitta 5 min / km och komma in på 4:10. Då jag brukar rusa som en hund i början gick de första kilometrarna ut på att hålla i mig själv och inte rusa iväg i 4:10-fart (gjorde jag på mitt första och enda marathon, det kostade). Första milen gick lite fortare än beräknat, ca 47 minuter, men inte ett dugg jobbigt.
Lidingö Ultra har till stordel samma bansträckning som Lidingöloppet med den ”fruktade” Abborbacken 2 gånger i stället för en, och en lov ut över Bodal. Bodal har också enligt mig den tyngsta terrängen och t.o.m ett kort trapparti.
Då jag sprang i 4.45 – 5,00 tempo fanns det ingen farthållare eller specifik grupp att hålla sig till vilket innebar att loppet delvis blev ganska ensamt, särskilt efter 26 km då de som sprang korta sträckan droppade av. Supporten utmed banan var ockstyvärrå dålig på att informera om hur man låg till. Så det var mest att nöta på i sitt 5 tempo och anstränga sig för att inte springa för fort. Mellan 26 och 32 km är loppet hur lätt som helst. Grusad cyckelbana och knappast värt att kallas terräng. Tog 30 km på 2,26. Fram till 33km gick allt som smort, lite stel och lite krampkänningar får man ta (hade redan på natten vaknat av kramp). Vid 32 hade jag dock blivit ikappsprungen av en annan dam, fast hon var trevlig så jag kunde inte plocka fram den riktiga tävlingsinstinkten utan tappade istället helt farten och energin hamnade på botten lagom upp i skogen igen. Så hon drog ifrån mig.
Sedan var det en lång plåga och stark längtan till Coca-colan som var utlagd vid 39km. Sög i mig en halvliter cola, eller okej kladdade ut en stordel över tröjan, händerna och ansiktet. Och tänkte att 11 km, 11 jävla kilometer är inte långt det borde jag klara även om jag haft bara ett ben. Var nere på en kilometertid över 6.30 och förbannade att jag ens hade klocka. Vid 43 km började krampen krypa ordentligt i båda benen och jag som är en jäkel på att gå fick ge upp den aktiviteten och det var trippning som gällde. Trippandet tog mig dock om damen som tidigare passerat mig och efter Abborbacken andra gången upptäckte jag att även om det gick långsamt så gick det bra mycket bättre än för många andra som jag trippade om. Också kom jag på det HÄLLANDNINGEN. De sista 3km gick relativt bra och jag landade bara på hälen! Mina styrkor är annars att springa trots kramp, byta steg, gå lika fort som andra springer och plåga mig själv riktigt ordentligt för att sen falla ihop på mållinjen, vilket jag också gjorde.
På upploppet kom också belöningen jag fick äntligen veta hur jag låg till. 3:a och inte en skymt av damen bakom.
Hej hällandning
Och tiden, jag klarade inte mitt mål utan landade på 4.13.21. Sista 16 gick helt enkelt för sakta. Fast en tredje plats får jag vara jäklans nöjd med och första placeringen hade jag aldrig kunnat rå på.
På pallen, jag visar upp broderiet på linnet
Ja just det, självklart springer jag för Hemslöjden, vad annars?
Jonas sprang också, här är hans lite mer kompakta berättelse…
Jag satsade på att springa på 4:25, dvs 20 minuter snabbare än året före. Rent teoretiskt borde det vara möjligt med tanke på min utveckling sedan förra året. Men det blev ganska fort tydligt att det inte skulle gå vägen. Jag fick kämpa för varje kilometer redan efter första milen, öm i vaderna, öm under fötterna och kraftlösa höftböjare gjorde att jag kände mig slutkörd redan vid 26km-passeringen. Till slut hittade jag lite extra krafter, ryckte upp mig på sista milen och lyckades ta ett PB med 7 minuter, landade på 4:38:01 och en 67-placering. Jag verkar ha lämnat mina löparben i Ursvik.
Resultaten
Sophia Sundberg satte ett rejält nytt banrekord – 3:49.24 är mer än 20 minuter bättre än det gamla – hatten av för det!
Damer 50 Km
1. Sophia Sundberg, Väsby IK, 3.49.24
2. Lina Nyman, Stensunda, 4.09.58
3. Anna-Lisa Persson, Hemslöjden, 4.13.21
Herrar 50 Km
1. Daniel Nilsson, FK Studenterna, 03.22.28
2. Karl Rönnby, Enhörna IF, 03.31.28
3. Fredrik Gustavsson, FK Studenterna, 03.33.55
Om Lidingö Ultra
Loppet är ett av landets största ultralopp med över 350 startande i 50km-klassen. Banan inbegriper stora delar av lidingöloppets klassiska bana, men en lov runt södra Lidingö och Bodal-terrängen. Som terränglopp är det ett ganska snällt lopp med hårda preparerade stigar, få rötter och stenar, och viss asfalt. Men låt dig inte luras av det. Det är hårt att springa 50 km här och det är många som får se sina ambitioner besegrade av de backiga stigarna över närmare 1000 höjdmeter som aldrig verkar ta slut. Samtidigt är det god stämning och riktigt bra support med 13 vätskedepåer. Om du inte har allt för bråttom kan du utan problem föra många trevliga samtal med de medlöpare du råkar på, mumsa på allsköns gott och njuta av Lidingös vackra natur!
Läs mer om loppet
Dessutom gjordes en fin film om loppet 2011, där bland annat vår Jonas intervjuas i farten under loppet (runt 6:35-märket).
Ursvik Ultra är ett 75 km långt terräng lopp för nattugglor, och det här är min tävlingsberättelse. Alldeles innan loppet skrev jag om förberedelserna.
Någon vecka innan start såg det ut att bli 5-10 plusgrader, vilket hade vart strålande. Nu hade det istället regnat en hel del sista veckan och temperaturen krypit ner mot nollan. Med de förutsättningarna var vädret ändå gynnsamt, tyckte jag. 4 minusgrader, lätt snöfall och 2-4 sekundmeter är betydligt roligare än någon enstaka plusgrad och regn när man ska springa hela natten!
Inför starten var jag lite nervös som vanligt. Ultravärlden är rätt liten, så trots att jag bara startat i tre tidigare lopp kände jag igen en del folk, hemtrevligt.
I varvningsområdet fanns en mindre buffé med minipizzor, kanelbullar, bananer, kexchoklad, vatten, sportdryck, kaffe och blåbärssoppa samt några tunnor med öppen eld i. I en inhägnad hage fick vi lägga vår proviant och prylar som vi ville ha tillgång till under natten. Jag hade packat ner colan, chokladen och mina varvpåsar i en liten kylväska för att undvika att näringen och extrabatteriet skulle frysa under natten!
Det var glest med folk i väntan på start, men med några minuter kvar kom de tävlande på led från värmestugan på andra sidan vägen. Jag hann bli rejält kall om fingrar och tår när jag stod och väntade, men det är ju som det brukar.
Planen
Min plan var att springa varje varv på ca 105 minuter, med sluttid på 8 timmar och 45 minuter (7min/km). Det innebar också att varje tredjedel, dvs 5 km, skulle gå på 35 minuter, vilket var smidigt och lätt att räkna på även när jag skulle bli trött. Dessutom ställde jag om klockan så att dess ”varv” blev 5km istället för 1km som jag brukar ha. Perfekt när man springer kuperat, så att det jämnar ut sig.
Varv 1 – inkörning
Så gick starten. Ett 60-tal pannlampor ringlade sig genom skogen och den fallande snön, ut över ängarna och in i skogen igen, upp för sluttningarna, ner för branterna.
Vi visste ju inte i vilket skick banan skulle vara, ryktet från helgen innan var att den var i gott skick, is & snöfri, torr och lagom mjuk; Den visade sig vara täckt av några centimeter snö, som visserligen snabbt trampades ner på stigarna, men det blev hyfsat tekniskt att hålla undan för rötter och stenar som doldes under snötäcket. Marken under var stelfrusen, hård som betong och inte alls så där mjuk och skön som stigarna i skogen brukar vara. Det skulle börja kännas efter ett tag, tänkte jag.
Efter tre km kom första vattenbonusen – en 30 meter lång och 30 cm djup vattenpöl, omöjlig att springa runt. Den hade förstås inga planer på att frysa på så alla fick vackert ta ett dopp varje varv. Längre in på banan var det några sjok med lera som förstås gjorde sitt för att hålla en fuktig.
Plötsligt trampar jag snett, 5-6 kilometer in, f-n också tänkte jag… Som tur var blev det ingen stukning, men kort därefter började det värka i först det ena, sedan båda knäna, och det hängde kvar hela varvet vilket inte bådade gott. En stund senare tappade jag min SportIdent-pinne och fick vända mot strömmen och leta. Som tur var hann ingen trampa ner den i leran och jag var fort på väg igen. Skärpning.
Jag fick trevligt sällskap av Johan S som jag sprang merparten av Holaveden Ultra med, han är dock betydligt snabbare än mig och försvann ur sikte efter första milen. Jag hängde kvar i en grupp med löpare från bland annat Team Ultrasweden som verkade ganska rutinerade. Jag förhörde mig om deras måltid, och den var ”ta PB, dvs bättre än 8:55” vilket lät bra, även om vi vid det laget låg på runt 6min/km, vilket skulle vara ett rejält PB.
Hur som helst gick första varvet på 89 minuter, 16 minuter snabbare än min plan. Jag var pigg och det är skönt med lite marginaler!
Varv 2 – easy going
Vid varvningen gick det fort, musiken pumpade ur högtalarna och funktionärerna var peppiga. Jag släppte perfektaflaskan och min tomma energigel, tog en ny påse och började promenera ut på andra varvet medan jag packade på mig. Tid man spenderar vid vätskestationer och växlingar får man _aldrig_ tillbaka, så det gäller att vara effektiv.
Mitt knä slutade göra ont tidigt under varvet, kroppen kändes bra! Jag hängde kvar i samma klunga och insåg att de två tjejer som sprang i den var första och andra i damklassen. Spännande att följa! Den ena hade dock märkbart tung andhämtning, vilket inte är ett vidare bra tecken när man har 6 mil kvar att springa.
En löpares pannlampa fick plötsligt slut på batteri. Stressigt – han fick ligga tätt inpå klungan, och klarade sig som tur var ifrån att bli ensam i en bäcksvart skog.
Kylan började ta ut sin rätt. Vattnet i slangen från vätskeblåsan hade plötsligt fryst! Argh. Rutinerade löpare ”blåser” ut det ut slangen, men då får man in luft i blåsan, som börjar skvalpa, så jag brukar inte göra det. Istället fick jag springa med slangen innanför jackan för att tina upp den med jämna mellanrum.
Vi höll bra fart även på andra varvet, även om det gick i ett lite mer sansat tempo. 96 minuter och ytterligare 9 minuter på pluskontot!
Varv 3 – jagar och blir trött
Vid varvningen blev det kisspaus och byte av batteri till pannlampan samt påfyllning av vätskeblåsan. Ganska tidskrävande. Helt plötsligt var jag ensam, klungan hade förstås kommit iväg medan jag stod och smälte isen bakom en barack. En munfull cola och en chokladbit på väg ut.
Jag hade sällskap en kort stund av en riktigt tapper kämpe, hans längsta tävling dittills hade varit Lidingöloppet! Trevligt men hans tempo var lite för lågt. Jag bestämde mig för att försöka jaga ikapp klungan, jag ville tillbaka till det där trygga rutinerade sällskapet. Jag hade dem i sikte några gånger, men det var psykiskt tungt att ligga och jaga och jag kände att jag pressade för hårt. Med 5 kilometer kvar gav jag upp och sänkte tempot något. Jag lovade mig själv att jag skulle lyssna på ljudbok på fjärde varvet om jag fortfarande var ensam då.
105 minuter, inga mer marginaler att hoppas på.
Varv 4 – tungt men räddad!
Jag var snabb i varvningen igen, men gick ut ensam. Åt en banan och ringde Anna för att berätta att jag var på väg ut på fjärde, hon skulle möta mig vid varvning på femte (”Siri – call Annas Mobile”). Sen satte jag på 4:e boken i Game of Thrones-serien och föll in i min lunk till Roy Dutrices drönande. Jag var ganska seeg,. Några meter bakom låg två tjejer från Light-varianten, på sitt andra varv. De pratade oavbrutet och lät oförskämt pigga. På ängen efter 4 kilometer kom de ikapp mig och lämnade mig fort bakom sig. Jag kunde plötsligt inte ta ut steget på raksträckorna längre, vilket förstås inte var så peppigt.
Jag blev också omsprungen av en del stafettlöpare, men det var ju att förvänta. Många var snälla nog att påpeka att de sprang staffetten 🙂
Efter halva varvet insåg jag att jag inte ens kunde få upp farten i nerförsbackarna ordenligt, låren och höfterna hade börjat säga ifrån, jag hade inte ont men det gick heller inte att springa fort. Jag bestämde mig för att det var dags att ta till lite koffeingel. Den gick ner men jag kände ingen omedelbar förbättring.
Solen började gå upp! Fantastiskt härligt. Fåglarna kvittrade och det började kännas som om det faktiskt skulle gå vägen, det tunga till trots. Pannlampan åkte av vid 06:20 och ner i ryggsäcken!
Kort därefter blev jag ikappsprungen av en medtävlande, Jonas R. Fan tänkte jag först, nu går det sakta. Men så bestämde jag mig för att försöka åtminstone hålla jämna steg med honom, och det kunde jag som tur var! Sällskapet gjorde skillnad, det blev lättare att springa och lite roligare igen! Samtidigt tog jag två ipren, nu gällde det att hålla sig över ytan. Och, strax efter 56-kilometersmärket hände det något. Dels hade jag haft sällskap en stund och kände mig starkare, dels började iprenen verka. Jag hade inte ont, men allt det onda jag inte hade, försvann plötsligt. Jösses vilken skillnad. Plötsligt lydde musklerna igen. Jag ökade lite försiktigt och upptäckte att jag lämnat min medlöpare bakom mig.
Jag fortsatte öka och plötsligt var jag ikapp och om tjejerna som så piggt hade sprungit förbi mig i början av varvet, vilket var oväntat peppande. Jag passerade ytterligare några andra löpare, både ultra- och light-löpare de sista kilometrarna. Varvet slutade på långsamma 114 minuter, trots uppsvingen sista tredjedelen.
Varv 5 – Ärevarvet
Anna mötte mig vid varvningen, hon hade feber så det var en riktig hjälteinsats bara att vara med. Jag var högljudd och alldeles stirrig, tokpeppad på att jag kunde springa igen. 60 kilometer avklarade, nytt distansrekord för varje meter nu. Helt trygg med att jag skulle klara hela loppet, och ganska trygg med tidsmålet också!
Jonas R kom in just när jag var på väg ut, så jag hade inte lagt så mycket tid mellan oss.
Jag gick ut på femte varvet med munnen full av choklad. Ensam nu med men det gjorde inget, jag ville bara springa! Solen hade gått upp över trädtopparna och sken intensivt på en molnfri morgonhimmel! Temperaturen närmade sig nollan men marken var fortfarande stenhård, den gav ingenting.
Jag sprang i en del backar jag hade gått i de andra varven, jag behövde ju inte ha några krafter kvar när varvet var slut. Plötsligt, på nästan exakt samma ställe som på varv 4, kom Jonas R ikapp mig igen! ”Det var Kexchoklad jag behövde” sa han. Underbart. Hans energi fick igång mig igen – jag märkte inte att jag hade tappat, men nu hade jag någon att hänga på igen. Vi sprang tillsammans i några kilometer men så märkte jag att han började sacka lite, i nerförbackarna. Det var tydligen knäna som ömmade, vilket är tråkigt men vanligt med så mycket upp och ner som vi sprungit. Mina knän, å andra sidan, var i urbra skick. Jag började trycka på på riktigt nerför nu, och helt plötsligt lågt jag i 3:30 när det började gå brant utför. Jag passerade löpare efter löpare, kändes det som, både 45:are och 75:are. I verkligheten var det nog inte så många, men känslan var fantastisk. Med 5 km kvar ringde jag Anna igen (Siri, call Annas Mobile) och sa att hon måste filma målgången. Jag stängde av ljudboken för att kunna koncentrera mig på springandet fullt ut. Hällde ut min sista deciliter perpetuem, nog med välling nu!
På upploppet tänkte jag på hur oerhört mycket starkare jag kände mig jämfört med målgången på Lidingö Ultra för ett år sedan. Där hade jag inte mycket värdighet kvar och det gick inte fort. Men nu – 4-tempo på rakan in i mål, fint driv högt på på foten. Vilken skillnad, vilken glädje.
Stämplade ut. Respektabla 101 minuter på sista varvet. 8:25:38 totalt. 6:44/km. 2000 höjdmeter. 20 minuter bättre än planen.
Stolt som en tupp men slut som artist.
Trodde jag skulle svimma några sekunder. Synen på vänsterögat hade varit konstig sista milen, något blodkärl som dragit ihop sig. Kände att jag hade flera blå tår att vänta. Drack en liter cola och försökte äta en varmkorv, men kunde knappt svälja. Stirrig som få och svårt att reglera volymen på talet. Anna körde mig hem, jag skakade som en knarkare och vinglade mödosamt upp för trapporna. En stund i en varm dusch och en skål yoghurt senare kändes det betydligt bättre. Några timmars tupplur och sen tidigt i säng på kvällen.
Sammanfattningsvis
Herrklassen vanns av Sonny Peterson (Silva Adventure) på 6:31:00, några minuter från banrekordet. Damklassen av Sandra Lundqvist (Team Ultrasweden) på 8:08:32.
Ursvik Ultra är ett riktigt hårt lopp, vilket förstås är arrangörernas syfte. Banan är varierad, med tekniska partier och snabbsprungna partier. Många långa sugande backar och några tokbranta väggar, både upp och ner. Samtidigt är det rätt skönt att kunna pricka av varven och proviantera med jämna mellanrum, lära sig banan allt eftersom och springa så hårt man bara kan eftersom det aldrig är mer än några kilometer tillbaka till målområdet! Ett stort tack till Stockholm Multisport och funktionärerna, att hålla sig vaken en hel natt i kylan utan att ens springa är en bedrift så stor som någon!
På tal om hårt. Av 86 anmälda vågade sig 57 till start, men bara 39 fullföljde loppet, det vill säga – 30% bröt under loppets gång.
Har du vägarna förbi Stockholm är Ursviks motionsområde väl värt ett besök, och det räcker faktiskt med ett varv för att få sig en rejäl genomkörare!
En samling fina bilder från natten
Sist men inte minst – en film som en av funktionärerna gjort!
Swedentrails 