Förra året bröt jag först Stockholm Marathon 2013 och sen Stockholm Ultra 100km i sviterna efter ett mycket lyckat TEC100. UltraVasan skulle återupprätta självkänslan och när ett ryggskott tvingade mig att DNS:a var bitterheten stor. Några veckor tidigare hade jag dock erbjudits en av EPiServers sponsorplatser till Lidingöloppet, så jag ringde upp Joakim och frågade om den fanns kvar, och det gjorde den.
Då var det bara en fråga om att på 4 veckor ställa om, från att springa 9 mil långsamt till 3 mil fort. Det gick hyfsat tyckte jag, många snabbare pass på Ursviks Extremspår och på Lidingöloppsbanan gjorde att hoppet om ett LL på 2:30 sakta ökade. Utan en enda målgång på 16 månader behövde jag en win, så primärmålet var ju att inte bryta.
Planen var att springa km 1-15 i ca 4:50, tunga km 15-20 i 5:30 och sista 10 i 5:00, med ”fri fart” efter Aborrbacken. Men jag gick ut alldeles för hårt. Jag pressade på och låg på 4:40 i snitt efter 5km, 4:59 efter 10 km, 5:06/km efter 15km och sen … 5:30/km i mål, dvs magra 2:45. Peppen var inte särskilt stor men jag finner en liten tröst i att Jonas Buud inte hade toppendag han heller. Det är hårt med sprintdistanserna för oss ultralöpare.
Det här är ju ett mönster som går igen. Jag har fått lida mig igenom rätt många lopp för att jag gått ut för hårt. Jag tror det är dags att gå ut lite mjukare och njuta mer av loppen istället. De lopp som flutit på bäst är de där det primära målet varit att klara distansen, som mitt första Lidingö Ultra,Urvsik Ultra, Lapland Ultra och TEC100. Att ligga och pressa på tid, ofta en godtyckligt uppsatt sådan, verkar vara ett obehagsrecept. Därmed inte sagt att jag inte någon gång vill springa maran på <3h, 10 mil på <10h och så vidare. Jag tänker bara att vägen dit kan vara lite gemytligare.
Så några tips till dig som ska springa Lidingöloppet:
Chipet används inte vid start – din tid startar när skottet går, så stå vid snöret!
Startfälten är breda men trycks ihop fort. Så vill man inte trängas senare får man spurta ordentligt första 500m.
”Klungan” kan inte springa utför. Det gäller att springa väldigt aktivt för att kunna utnyttja nerförsbackarna när det är så här mycket folk.
Var inte rädd för att ropa ”håll höger” eller ”kommer till vänster” för att kunna ta dig förbi.
Det är inte någon terräng att tala om. Backigt, men helt fritt från rötter och stenar.
Loppets höjdpunkt var ändå farbröderna som sprang sitt 50:e Lidingölopp! De tuggade sig framåt i spåret som Enter, insmorda i rejält med liniment.
Täby Extreme Challenge, ofta kallat TEC eller TEC100 är sveriges största 100-mileslopp (vilket motsvarar 160,93km). Det går i Täby utanför Stockholm på en 10 km lång slinga bestående av cykel- & gångväg, grusväg och några partier singeltrack-stig genom skogen. Klarar man loppet inom maxtiden på 30 timmar får man ett bältesspänne i brons, och klarar man det på mindre än 24 timmar får man ett i silver.
Ett par skor döljer sig under leran
Uppladdningen
Nervositeten inför 100 miles på Täby Extreme Challenge 2013 var den värsta hittills. Jag kände mig inte alls redo. Ett krånglande knäveck hade decimerat antalet löpta kilometer november-januari. Jag hade överkompenserat och sprungit mer än någonsin i mars, 43 mil och knävecket började ge sig till känna igen. Två sista veckorna blev en radikal nedtrappning för att rädda knävecket, 3 mil 2v före, och bara 10 seega kilometer onsdag före start. Det kändes inget vidare helt enkelt.
Pacers
På TEC får man ha pacers efter 10 mil eller mörkrets inbrott. Jag hade pusslat lite och fått ihop hela tre stycken som skulle dela på uppgiften. Joakim, Anders och vår egen Jens. Deras uppgift var att hjälpa mig hålla peppen uppe, komma ihåg att springa, äta och dricka. Och eventuellt att dra upp farten lite, men det hade jag inte stora förhoppningar om.
Mål och planer
Lite beroende på vem som frågade hade jag olika mål. Att klara loppet. Gärna på under 24h. Drömmen vore att klara det på under 20h.
Så, trots att 20h var ett drömmål blev planen följande: Springa varje varv på i snitt 70 minuter (~7 min/km), vilket skulle ge en totaltid på 19:20. Då hade jag lite marginal till 20h när det började bli tungt på natten. Jag hade också lovat mig själv att springa så att det inte skulle börja kännas förrän efter 5 mil.
Proviant
Jag tänkte klara mig på så lite mat & energi som möjligt. Tanken var att fylla på vartannat varv från och med 2 mil. För mil 3,5,7,9,11,13 la jag en påse med 1 liten flaska Perpetuem och två gel. Dessutom la jag ut 1/2 liter cola för var tredje mil, det hade ju funkat så bra på Lapland Ultra. Jag packade också ner 1 elektrolyttablett för varje mil och en ipren+alvedon vid 7 & 13.
Kläder
Jag är varm av mig. Startade i mina vanliga vintertights, en ylleunderställlströja (200g, icebreaker) och en norröna bitihorn dri1 regnjacka, men öppna vädringsdragkedjor. Tunn yllemössa och en skärmkeps mot regnet. I reserv hade jag två par extra ylleunderställströjor, en tjock luvtröja, en vindjacka, en extra mössa och vantar och ett par grymt snygga regnbyxor från OMM. Det blev dock inga klädbyten under loppet, jag bara stängde dragkedjorna under armarna när temperaturen sjönk mot nollan under natten.
Jens barn betraktar en någon stirrig löpare med fem mil i benen
Skoval
Vånda! Både stig och asfalt. Jag ville ha något mjuk och snällt med 0 drop på fötterna. Det blev mina Merell Bare Access, de tjockaste skor jag har egentligen. Med följde också mina slitna MT110 och ett par nya Vivo Barefoot Neo Trail. Men det blev inga byten där heller trots att det hade varit lämpligt. Jag vågade helt enkelt inte ta av mig skorna när jag väl börjat springa.
Mil 1-8
Jens körde mig till starten och hjälpte mig komma i ordning. Träffade några känningar och presenterades för några nya, alltid trevlig stämning.
Det regnade hur som helst när vi trippade iväg, 200 löpare. Vi gav oss iväg i makligt tempo och det kändes bra. Lite stelt i knävecket bara, tänkte att jag fick se hur länge det skulle hålla. I skogen på första varvet kände jag mig otålig. Köbildning! Annars såg jag till att gå i uppförsbackarna, det är ingen idé att försöka pressa där. Och det är rätt många uppförsbackar på TEC. Jag trodde i min enfald att det skulle vara platt, men det skulle visa sig att jag sprang (eller, ja, gick) ihop ca 3000 höjdmeter under loppet.
Direkt ut på varv 2. Det var redan rejält lerigt i skogspartierna. Dåligt val av skor. Knävecket kändes fortfarande men det började flyttas sig ner i vaden och upp i låret vilket brukar betyda att det kommer att gå över. Att springa de första två milen på bara vatten kändes helrätt.
På varv tre började jag hålla jämna steg med Christoffer. Vi hade sprungit jämsides 5-6 mil på Lapland Ultra och var därmed rätt bekväma med varandras sällskap. Jag hade missat att han skulle springa TEC och det var en trevlig överraskning. Det skulle dessutom visa vara ett gyllene recept för det här loppet också!
Just när jag gick ut på 5:e milen såg jag att Jens kommit tillbaka med Anna-Lisa och en hög familj för att heja, kul! Jag ringde upp och bad dem stanna. Så när jag kom in var det trevligt med en kram och lite pepp. Vi låg på 24:e plats enligt Jens. Inte strålande kanske, men här handlar det i första hand om att komma i mål.
På väg ut på 6:e milen kände jag mig ganska fräsch. Det gick som det skulle, jag tappade någon minut för varje varv men låg mer än 30 minuter före planen. Här kom det första illamåendet. Det kommer alltid en bit in i längre lopp, det går över, jag slappnar av och springer igenom det.
8 mil passerades på 8:51. Det var med blandade känslor jag såg 50-mileslöparna kliva av, och konstatera att nu hade jag lika långt till att springa. Jag var inte så sliten, men inte jättepigg heller. En mil kvar till pacer! På med pannlampan, det var på håret att den inte skulle behövas, men jag ville inte chansa på ljuset i skogen.
Jens, Chrstoffer och Jonas på näst sista varvet, strax innan skogspartiet innan varvning.
Mil 9-16 Christoffer hade dragit genom skogen de flesta av varven. Han är urstark där och helt fantastisk på att växla mellan gång och löpning, han tappar liksom ingen fart på det! Men det här varvet drog jag genom skogen, kände mig oövervinnerlig och sprang hela vägen. Tyckte det gick fort, men det gjorde det inte.
Vid varvningen möttes vi av Joakim. Han hade råkat få på sig fel pannlampa, en liten led-lampa som var min tredjereserv istället för Silva X-trail som var den riktiga reserven. Men han var pigg och pratsam och det var väldigt skönt för oss när vi gick ut och han underhöll, de mörkaste skogspartierna löste vi genom att han fick springa mellan oss. Dessutom förmedlade han att vi klättrat till 14 plats. Vilken grej. Jag började få krampkänningar i utsida & insida lår. Jag misstänkte att det var min heroiska skoglöpning på varvet innan. Som tur var stannade det vid känningar.
Mörkt i skogen, men pannlampan Gemini Duo var utomordentlig!
Någonstans här började jag ramla. Benen var trötta och jag hade noll grepp i leran i skogen. Jag ramlade 5 VARV I RAD PÅ SAMMA STÄLLE. en liten sväng där stigen samtidigt sluttade utåt. Ingen skada skedd utom en sårad stolthet.
På varv 11 drog jag foten i en sten i skogen och faceplantade. ARGH vad ont det gjorde i högerfoten. Trodde jag tappade alla naglarna där och då. Haltade i flera kilometer innan smärtan lättade.
Under resten av loppet började det med jämna mellanrum skava under tårna. Jag antog att det var mina lösa tånaglar som skavde men tänkte att jag inte kunde göra något åt dem. ”Tar jag av mig skorna nu kommer jag inte kunna fortsätta”.
Joakim byttes ut mot Anders på varv 12. Vi var lite tystare nu, jag och C. Men Anders höll låda och peppade på bra. Jag mådde illa. Gav upp perpetuem och höll mig till gel. Nu började det bli tungt på riktigt. Ut på varv 13 och vi kunde konstatera att nu, nu är det bara ett marathon kvar! Ett ganska segt sådant, men ändå. Plötsligt låg vi 9 och 10. Vilken grej! Men det gjorde det och också lite jobbigt, nu hade vi en placering att försvara…
Jag dricker te och tittar på resultattavlan.
Jens hade den tunga uppgiften att lotsa de sista tre varven. Han klev på och hade kameran i högsta hugg. Jens var förstås pigg som en mört och lät sig inte bekymras av att vi tassade fram i 6:15-tempo. Han sprang före och filmade, sprang runt och filmade. Ärligt talat kände jag mig rätt irriterad på den där förbannade kameran, men jag tänkte att det nog mest var kilometerna som talade, så jag höll det för mig själv.
Med två mil kvar la jag ner energi-gelen också. Jag vill inte ha nåt mer, knappt vatten. Vid varvningarna hade man lockat med hamburgare, pizza, våfflor med mera under natten. Jag hade dock hållit mig till banan, russin, någon enstaka brödbit med ost på, chokladbitar och några lite wienerbröd som jag klipp upp och tagit med.
Ute på 15:e varvet försökte jag peppa med ”näst sista gången vi springer ner för den här backen” etc. Men det hjälpte inte. Peppen, glädjeruset över att det skulle gå vägen kom liksom inte. Det började bli tydligt att vi skulle klara <20h, men inte ens det fick oss att jubla.
Vi insåg att vi inte skulle få uppleva soluppgången heller. Den brukar vara helt spektakulär för sinnena när man sprungit hela natten. Men det är klart, att komma fram tidigt är ju också en belöning. Vi fick åtminstone med oss några morgonpigga fåglar på nästa sista varvet. Jag skärpte mig och slapp ramla de sista två varven. Jens tog täten i skogen och refererade varje rot och sten och stock, det vara bara springa att på.
Vid varvningen, på väg ut på mil 16 tittar jag på stora klockan. Om vi kan springa sista varvet på mindre än 1:30 klarar vi oss under 19 timmar! jösses. Det hade inte riktigt gått upp för mig att vi sprungit på så bra. Vi hade avancerat ytterligare och låg på 8:e plats. Ofattbart. Så vi sprang ett varv till.
Det var roligt. Det var fantastiskt, men den där euforiska oövervinneliga känslan från Lapland Ultras sista 15 km infann sig inte. Jag kunde inte ens dricka vatten det här varvet. När Jens försökte peppa oss med ”hörni grabbar, nu är det bara 7 km kvar” så muttrade vi bara som svar. Det var såååå tungt. Inte omöjligt, men väldigt, väldigt tungt.
I mål. 18:45:26. Delad 8:e plats. Jubel. Silverspännet! Försökte dricka lite cola, men kräktes i tältet. Gick ut och kräktes lite till. Ingen fara tänkte jag, så här mår ju Anna-Lisa efter varje lopp.
Två slitna hjältar i mål.
Tills nästa gång…
Vann gjorde Johan Steene (16:54:28) samt Ann-Sofie Sundberg (21:57:35). Av 90 startande fullföljde endast 38 löpare de 16 milen. Alla resultat samt varvtider. Ett stort tack till tävlingsledning och funktionärer för ett välarrangerat lopp och oförglömlig upplevelse!
Idag gick VM & EM på 100km av stapeln i Italien. Det har förstås inte så mycket med trail att göra men det är inte varje dag vi har så här mycket blågult på pallen. Ett stort grattis från oss till den svenska truppen som skrällde till rejält!
Kajsa Berg, som debuterade i VM- och EM-sammanhang på distansen, hade länge ledningen i loppet men fick se sig passerad av amerikanskan Amy Sproston efter 96 km. Kajsa sprang hem ett Silver i VM100km och ett GULD på EM100km. Med tiden 7:35.23 pulveriserade hon Gloria Vinstedts tidigare svenska rekord på distansen med 20 minuter.
Jonas Buud gjorde även han ett fantastiskt lopp. Buud har berättat att han gick ut för hårt förra året och skulle hålla igen lite i år. Vid 75 km twittrade supporten ut att han frågat ”Är det fri fart nu?”. Spurten räckte till ett VM- & EM-silver, 4 minuter efter italienaren Giorgio Calcaterra. Tiden 6:28.58 innebär en rejäl putsning av hans eget svenska rekord med 13 minuter.
Det är inte traillöpning, men ultra ligger oss varmt om hjärtat och i VILKEN ANNAN löpgren vi vana att se så här mycket blågult på pallen samtidigt? Skulle vara multisportarna då. För oss på Sweden Trails är det lite extra festligt eftersom jag och Anna springer med Running Swedens ultra-grupp, där Kajsa är en av ledarna. Känns tryggt att veta att vi sprungit våra långpass med världseliten!
Resultaten
Damer, VM 100 km
1. Amy Sproston, USA, 07:34:08
2. Kajsa Berg, Sverige, 07:35:23
3. Irina Vishnevskaja, Ryssland, 07:36:01 Topp 25 damer (pdf)
Herrar, VM 100 km
1. Giorgio Calcaterra, Italien, 06:23:20
2. Jonas Buud, Sverige, 06:28:57
3. Alberice Di Cecco, 06:40:30 Topp 25 herrar (pdf)
Ursvik Ultra är ett 75 km långt terräng lopp för nattugglor, och det här är min tävlingsberättelse. Alldeles innan loppet skrev jag om förberedelserna.
Någon vecka innan start såg det ut att bli 5-10 plusgrader, vilket hade vart strålande. Nu hade det istället regnat en hel del sista veckan och temperaturen krypit ner mot nollan. Med de förutsättningarna var vädret ändå gynnsamt, tyckte jag. 4 minusgrader, lätt snöfall och 2-4 sekundmeter är betydligt roligare än någon enstaka plusgrad och regn när man ska springa hela natten!
Inför starten var jag lite nervös som vanligt. Ultravärlden är rätt liten, så trots att jag bara startat i tre tidigare lopp kände jag igen en del folk, hemtrevligt.
I varvningsområdet fanns en mindre buffé med minipizzor, kanelbullar, bananer, kexchoklad, vatten, sportdryck, kaffe och blåbärssoppa samt några tunnor med öppen eld i. I en inhägnad hage fick vi lägga vår proviant och prylar som vi ville ha tillgång till under natten. Jag hade packat ner colan, chokladen och mina varvpåsar i en liten kylväska för att undvika att näringen och extrabatteriet skulle frysa under natten!
Det var glest med folk i väntan på start, men med några minuter kvar kom de tävlande på led från värmestugan på andra sidan vägen. Jag hann bli rejält kall om fingrar och tår när jag stod och väntade, men det är ju som det brukar.
Planen
Min plan var att springa varje varv på ca 105 minuter, med sluttid på 8 timmar och 45 minuter (7min/km). Det innebar också att varje tredjedel, dvs 5 km, skulle gå på 35 minuter, vilket var smidigt och lätt att räkna på även när jag skulle bli trött. Dessutom ställde jag om klockan så att dess ”varv” blev 5km istället för 1km som jag brukar ha. Perfekt när man springer kuperat, så att det jämnar ut sig.
Varv 1 – inkörning
Så gick starten. Ett 60-tal pannlampor ringlade sig genom skogen och den fallande snön, ut över ängarna och in i skogen igen, upp för sluttningarna, ner för branterna.
Vi visste ju inte i vilket skick banan skulle vara, ryktet från helgen innan var att den var i gott skick, is & snöfri, torr och lagom mjuk; Den visade sig vara täckt av några centimeter snö, som visserligen snabbt trampades ner på stigarna, men det blev hyfsat tekniskt att hålla undan för rötter och stenar som doldes under snötäcket. Marken under var stelfrusen, hård som betong och inte alls så där mjuk och skön som stigarna i skogen brukar vara. Det skulle börja kännas efter ett tag, tänkte jag.
Efter tre km kom första vattenbonusen – en 30 meter lång och 30 cm djup vattenpöl, omöjlig att springa runt. Den hade förstås inga planer på att frysa på så alla fick vackert ta ett dopp varje varv. Längre in på banan var det några sjok med lera som förstås gjorde sitt för att hålla en fuktig.
Plötsligt trampar jag snett, 5-6 kilometer in, f-n också tänkte jag… Som tur var blev det ingen stukning, men kort därefter började det värka i först det ena, sedan båda knäna, och det hängde kvar hela varvet vilket inte bådade gott. En stund senare tappade jag min SportIdent-pinne och fick vända mot strömmen och leta. Som tur var hann ingen trampa ner den i leran och jag var fort på väg igen. Skärpning.
Jag fick trevligt sällskap av Johan S som jag sprang merparten av Holaveden Ultra med, han är dock betydligt snabbare än mig och försvann ur sikte efter första milen. Jag hängde kvar i en grupp med löpare från bland annat Team Ultrasweden som verkade ganska rutinerade. Jag förhörde mig om deras måltid, och den var ”ta PB, dvs bättre än 8:55” vilket lät bra, även om vi vid det laget låg på runt 6min/km, vilket skulle vara ett rejält PB.
Hur som helst gick första varvet på 89 minuter, 16 minuter snabbare än min plan. Jag var pigg och det är skönt med lite marginaler!
Varv 2 – easy going
Vid varvningen gick det fort, musiken pumpade ur högtalarna och funktionärerna var peppiga. Jag släppte perfektaflaskan och min tomma energigel, tog en ny påse och började promenera ut på andra varvet medan jag packade på mig. Tid man spenderar vid vätskestationer och växlingar får man _aldrig_ tillbaka, så det gäller att vara effektiv.
Mitt knä slutade göra ont tidigt under varvet, kroppen kändes bra! Jag hängde kvar i samma klunga och insåg att de två tjejer som sprang i den var första och andra i damklassen. Spännande att följa! Den ena hade dock märkbart tung andhämtning, vilket inte är ett vidare bra tecken när man har 6 mil kvar att springa.
En löpares pannlampa fick plötsligt slut på batteri. Stressigt – han fick ligga tätt inpå klungan, och klarade sig som tur var ifrån att bli ensam i en bäcksvart skog.
Kylan började ta ut sin rätt. Vattnet i slangen från vätskeblåsan hade plötsligt fryst! Argh. Rutinerade löpare ”blåser” ut det ut slangen, men då får man in luft i blåsan, som börjar skvalpa, så jag brukar inte göra det. Istället fick jag springa med slangen innanför jackan för att tina upp den med jämna mellanrum.
Vi höll bra fart även på andra varvet, även om det gick i ett lite mer sansat tempo. 96 minuter och ytterligare 9 minuter på pluskontot!
Varv 3 – jagar och blir trött
Vid varvningen blev det kisspaus och byte av batteri till pannlampan samt påfyllning av vätskeblåsan. Ganska tidskrävande. Helt plötsligt var jag ensam, klungan hade förstås kommit iväg medan jag stod och smälte isen bakom en barack. En munfull cola och en chokladbit på väg ut.
Jag hade sällskap en kort stund av en riktigt tapper kämpe, hans längsta tävling dittills hade varit Lidingöloppet! Trevligt men hans tempo var lite för lågt. Jag bestämde mig för att försöka jaga ikapp klungan, jag ville tillbaka till det där trygga rutinerade sällskapet. Jag hade dem i sikte några gånger, men det var psykiskt tungt att ligga och jaga och jag kände att jag pressade för hårt. Med 5 kilometer kvar gav jag upp och sänkte tempot något. Jag lovade mig själv att jag skulle lyssna på ljudbok på fjärde varvet om jag fortfarande var ensam då.
105 minuter, inga mer marginaler att hoppas på.
Varv 4 – tungt men räddad!
Jag var snabb i varvningen igen, men gick ut ensam. Åt en banan och ringde Anna för att berätta att jag var på väg ut på fjärde, hon skulle möta mig vid varvning på femte (”Siri – call Annas Mobile”). Sen satte jag på 4:e boken i Game of Thrones-serien och föll in i min lunk till Roy Dutrices drönande. Jag var ganska seeg,. Några meter bakom låg två tjejer från Light-varianten, på sitt andra varv. De pratade oavbrutet och lät oförskämt pigga. På ängen efter 4 kilometer kom de ikapp mig och lämnade mig fort bakom sig. Jag kunde plötsligt inte ta ut steget på raksträckorna längre, vilket förstås inte var så peppigt.
Jag blev också omsprungen av en del stafettlöpare, men det var ju att förvänta. Många var snälla nog att påpeka att de sprang staffetten 🙂
Efter halva varvet insåg jag att jag inte ens kunde få upp farten i nerförsbackarna ordenligt, låren och höfterna hade börjat säga ifrån, jag hade inte ont men det gick heller inte att springa fort. Jag bestämde mig för att det var dags att ta till lite koffeingel. Den gick ner men jag kände ingen omedelbar förbättring.
Solen började gå upp! Fantastiskt härligt. Fåglarna kvittrade och det började kännas som om det faktiskt skulle gå vägen, det tunga till trots. Pannlampan åkte av vid 06:20 och ner i ryggsäcken!
Kort därefter blev jag ikappsprungen av en medtävlande, Jonas R. Fan tänkte jag först, nu går det sakta. Men så bestämde jag mig för att försöka åtminstone hålla jämna steg med honom, och det kunde jag som tur var! Sällskapet gjorde skillnad, det blev lättare att springa och lite roligare igen! Samtidigt tog jag två ipren, nu gällde det att hålla sig över ytan. Och, strax efter 56-kilometersmärket hände det något. Dels hade jag haft sällskap en stund och kände mig starkare, dels började iprenen verka. Jag hade inte ont, men allt det onda jag inte hade, försvann plötsligt. Jösses vilken skillnad. Plötsligt lydde musklerna igen. Jag ökade lite försiktigt och upptäckte att jag lämnat min medlöpare bakom mig.
Jag fortsatte öka och plötsligt var jag ikapp och om tjejerna som så piggt hade sprungit förbi mig i början av varvet, vilket var oväntat peppande. Jag passerade ytterligare några andra löpare, både ultra- och light-löpare de sista kilometrarna. Varvet slutade på långsamma 114 minuter, trots uppsvingen sista tredjedelen.
Varv 5 – Ärevarvet
Anna mötte mig vid varvningen, hon hade feber så det var en riktig hjälteinsats bara att vara med. Jag var högljudd och alldeles stirrig, tokpeppad på att jag kunde springa igen. 60 kilometer avklarade, nytt distansrekord för varje meter nu. Helt trygg med att jag skulle klara hela loppet, och ganska trygg med tidsmålet också!
Jonas R kom in just när jag var på väg ut, så jag hade inte lagt så mycket tid mellan oss.
Jag gick ut på femte varvet med munnen full av choklad. Ensam nu med men det gjorde inget, jag ville bara springa! Solen hade gått upp över trädtopparna och sken intensivt på en molnfri morgonhimmel! Temperaturen närmade sig nollan men marken var fortfarande stenhård, den gav ingenting.
Jag sprang i en del backar jag hade gått i de andra varven, jag behövde ju inte ha några krafter kvar när varvet var slut. Plötsligt, på nästan exakt samma ställe som på varv 4, kom Jonas R ikapp mig igen! ”Det var Kexchoklad jag behövde” sa han. Underbart. Hans energi fick igång mig igen – jag märkte inte att jag hade tappat, men nu hade jag någon att hänga på igen. Vi sprang tillsammans i några kilometer men så märkte jag att han började sacka lite, i nerförbackarna. Det var tydligen knäna som ömmade, vilket är tråkigt men vanligt med så mycket upp och ner som vi sprungit. Mina knän, å andra sidan, var i urbra skick. Jag började trycka på på riktigt nerför nu, och helt plötsligt lågt jag i 3:30 när det började gå brant utför. Jag passerade löpare efter löpare, kändes det som, både 45:are och 75:are. I verkligheten var det nog inte så många, men känslan var fantastisk. Med 5 km kvar ringde jag Anna igen (Siri, call Annas Mobile) och sa att hon måste filma målgången. Jag stängde av ljudboken för att kunna koncentrera mig på springandet fullt ut. Hällde ut min sista deciliter perpetuem, nog med välling nu!
På upploppet tänkte jag på hur oerhört mycket starkare jag kände mig jämfört med målgången på Lidingö Ultra för ett år sedan. Där hade jag inte mycket värdighet kvar och det gick inte fort. Men nu – 4-tempo på rakan in i mål, fint driv högt på på foten. Vilken skillnad, vilken glädje.
Stämplade ut. Respektabla 101 minuter på sista varvet. 8:25:38 totalt. 6:44/km. 2000 höjdmeter. 20 minuter bättre än planen.
Stolt som en tupp men slut som artist.
Trodde jag skulle svimma några sekunder. Synen på vänsterögat hade varit konstig sista milen, något blodkärl som dragit ihop sig. Kände att jag hade flera blå tår att vänta. Drack en liter cola och försökte äta en varmkorv, men kunde knappt svälja. Stirrig som få och svårt att reglera volymen på talet. Anna körde mig hem, jag skakade som en knarkare och vinglade mödosamt upp för trapporna. En stund i en varm dusch och en skål yoghurt senare kändes det betydligt bättre. Några timmars tupplur och sen tidigt i säng på kvällen.
Sammanfattningsvis
Herrklassen vanns av Sonny Peterson (Silva Adventure) på 6:31:00, några minuter från banrekordet. Damklassen av Sandra Lundqvist (Team Ultrasweden) på 8:08:32.
Ursvik Ultra är ett riktigt hårt lopp, vilket förstås är arrangörernas syfte. Banan är varierad, med tekniska partier och snabbsprungna partier. Många långa sugande backar och några tokbranta väggar, både upp och ner. Samtidigt är det rätt skönt att kunna pricka av varven och proviantera med jämna mellanrum, lära sig banan allt eftersom och springa så hårt man bara kan eftersom det aldrig är mer än några kilometer tillbaka till målområdet! Ett stort tack till Stockholm Multisport och funktionärerna, att hålla sig vaken en hel natt i kylan utan att ens springa är en bedrift så stor som någon!
På tal om hårt. Av 86 anmälda vågade sig 57 till start, men bara 39 fullföljde loppet, det vill säga – 30% bröt under loppets gång.
Har du vägarna förbi Stockholm är Ursviks motionsområde väl värt ett besök, och det räcker faktiskt med ett varv för att få sig en rejäl genomkörare!
Natten mellan lördag 31 mars och söndag 1 april går Ursvik Ultra av stapeln. Loppet är ett beryktat hårt ultralopp, särskilt med tanke på att det går i ett litet motionsområde i Stockholm, omgivet av bebyggelse och stora vägar. Men skenet bedrar, och här löper ett 15 km långt extremspår, som både är backigt och tekniskt nog för att vara tungt även för de mest rutinerade löpare.
På Ursvik Ultra springer man 5 varv, 75km. Starten går 00:00 så det är pannlampa på. I år är det ca 70 löpare anmälda till Ultran, och ytterligare ett 50-tal i diverse light-klasser och stafetter.
En av dessa löpare är jag, Jonas Bohlin. Mitt ultrande började 2010, när jag satte målet att springa 5 mil 2011 och 10 mil 2010. Då hade jag aldrig sprungit längre än 16km. Under förra året hann jag med Lidingö Ultra, AXA Fjällmaraton och Holaveden Ultra. Nu är det dock ett nytt år och Ursviks Ultra är ett rejält steg upp distans och tidsmässigt. Min målsättning är att i första hand komma i mål, i andra hand att göra det på under 9 timmar.
Det här ett litet inlägg om mina förberedelser.
För två veckor sedan sprang jag ett testlopp i Ursvik. 3 varv, 45 km mellan kl 18 och 23. Det gick bra och då bestämde jag mig slutgiltigen för att det faktiskt skulle gå att springa. Sen dess har jag vilat, och dragit ner veckomängden till 4 mil förra veckan och 2 mil denna vecka (hrrm, hittills).
För 4 dagar sedan började jag flytta dygnet, senare i säng, upp senare på dagen, en tupplur varje eftermiddag. Vissa jobbar treskift och fixar det här med att vara uppe på natten galant, men som småbarnsförälder är det inte lika självklart längre.
Igår började jag samla ihop allt jag skulle ha med mig och la upp en plan för hur jag skulle disponera loppet, räknade ut hur mycket energi som skulle gå åt och hur jag bäst kunde organisera den för att slippa ha med mig onödigt mycket på varje varv.
Idag på förmiddagen lade jag ut allt och började packa.
Det här är vad jag har på mig och med mig
Ett par VJ Bold på fötterna (Läs vårt test av dem). Normalt springer jag i fivefingers, även på ultradistans, men sedan Fjällmaran har jag velat testa lite mer grepp och skydd på ett långt lopp och se vilken skillnad det gör.
Ett par yllestrumpor från Icebreaker. Jag gillar ylle.
Mina vanliga hederliga tights.
En underställströja, ylle (merinoull, Icebreaker GT 200).
Mjukt pulsband, Garmin.
En Garmin 910xt för att hålla koll på pulsen och min danande hastighet alltersom loppet fortskrider…
Ett par sladdriga gamla Nike-vantar som jag brukar ha när det är kallt.
Min extremet illaluktande vindjacka från Tierra. Den är bortom räddning, men också oerhört bra att springa i.
En mössa från i merinoull från Icebreaker. Den här mössan blir fort genomvåt av svett, men håller värmen perfekt på långa kalla turer.
En Nathan HPL 020 på ryggen. Många skulle säga att det räcker med vätskebälte, men jag gillar min ryggsäck. Dessutom kan batteriet ligga i den.
Nödtoapapper, nipguards, skavsårsplåster
Sportslick så att jag slipper skavbränna, främt insida lår och baksida armhåla för mig.
Ipren om det behövs. Jag har aldrig behövt det hittills för att kunna genomföra ett lopp, men det är en trygghet att ha med.
Energi – 5 perfektaflaskor med Hammer Perpetuem i, en per varv. Perpetuem smakar välling, men funkar väldigt bra.
Hammer Endurolytes, elektrolytersättningstabletter (dagens längsta ord) som jag åtminstone TROR gör skillnad för mig på långa lopp.
Hammer Gel, oprövade för mig, men verkar roligare än enervit som jag brukar köra. Och bara hälften så dyra. (Hammergrejorna är köpta via runnersgear.se)
Portionering av energi
Eftersom vi springer varv behöver man inte ha med sig allt. Jag har helt enkelt spridit ut min energi på 5 delar. Den första är redan i ryggsäcken tillsammans med 1,2 liter vatten. Vattnet räcker ca 2 varv, måste fylla på när jag ger mig ut på tredje varvet.
I varje påse har jag en perfektaflaska med två skopor perpetuem. Dem blandar jag upp med vatten alldeles innan loppet så att det inte ska härskna (risken är förstås låg när det bara är 0-gradigt ute…). Det ligger en gel och ett par elektrolyttabletter i varje också.
I påse 3 ligger det andra batteriet. Det är dags att byta när jag ger mig ut på 3:e varvet. Under 4:e varvet kommer solen att leta sig över trädtopparna och då kan jag äntligen pula ner pannlampan i ryggsäcken – frihet!
I påse 4 och 5 har jag dessutom extra gel med koffein i samt ipren. Behövs det så är det på dessa varv.
Det fina med det här är att jag inte behöver tänka vid varvning, och jag blir rätt mosig i huvudet efter 5-6 timmars löpning.
I själva ryggsäcken har jag dessutom lite skavsårsplåster, nipguards och andra småsaker som kan komma till nytta.
Mobilen är också med, laddad med ljudböcker. Jag vet att man ska uppleva naturen, prata med sina medlöpare och så vidare, men det kan bli jävligt segt av och till på långa lopp och ibland är man alldeles ensam – då kan det vara skönt med lite avledning.
Vid varvningen
Man kan inte ha med sig allt. Vid varvningen finns en hel del tilltugg och energi som tävlingsledningen står för, men jag har vissa grejor som jag vet att kroppen gillar när det börjar bli jobbigt. Coca Cola har räddat mig många gånger, till exempel på toppen av Ottfjäll på Fjällmaran var jag nere för räkning, men två glas cola och en näve chips gjorde att jag orkade dundra ner för fjället i takt med min lagkamrat och gå i mål som segrare i duo mix-klassen!
Mjölkcholad är gott och innehåller massor av energi. En påse med hasselnötter, mandlar, russin och gojibär ger en trevlig kontrast mot allt det söta och mjuka och flytande som all annan energi innebär.
I reserv
När man ska springa i 8-9 timmar är det skönt att ha lite reserver.
En necessär med skavsårsplåster, tejp, alternativ energi, cerat och återhämtningspulver (låter magiskt, eller hur)
En skärmmössa OM det skulle regna hårt, skönt att slippa ha det i ögonen.
Ett par extra, torra sockar att byta till om det behövs
En torr underställströja, merinoull som alltid, om det behövs
En vind och vattentät jacka om det är riktigt svinigt väder (min vanliga är inte vattentät)
Ett par tunna vindbyxor att dra på utanpå tightsen om det blir riktigt svinigt…
Ett par Merrell Trail Gloves, de är egentligen inte så bra i så här terräng, men jag är mer van vid att springa i sådant än i dubbat.
Sist men inte minst, ett vätskebälte med ett par flaskor vanligt vatten. Jag inbillar mig att när jag ger mig ut på varv fem, så behövs egentligen inte ryggsäcken mer, och då kan det vara förlösande att dumpa den och byta till det här. Tar ingen tid alls och bara att trycka ner innehållet från påse 5 i lilla fickan fram.
Nu då? Klockan är strax efter 17:00 och det är 7 timmar till start.
Jag tänkte äta en lätt middag, se ett avsnitt av 30 rock. Sova ett par timmar och sedan stiga upp vid 22-snåret. Då blir det en lätt ”frukost”, typ yoghurt med honung och en macka. Anna kör mig till starten och har lovat att komma tillbaka framåt småtimmarna och supporta mig när jag verkligen behöver det.
Förutsatt att jag håller hela vägen, att min skadedrabbade vad, knäveck eller baksida lår inte börjar spöka, borde jag trilla in i mål mellan kl 8-9 på morgonen. Jag föreställer mig att varv 1 och varv 4 kommer att vara jävligast, åtminstone tills solen går upp runt kl 6. I övrigt jag ser fram emot när fåglarna vaknar. Och 5:e varvet, ja det är ju själva målspurten.
Önska mig lycka till, så återkommer jag med tävlingsberättelse!
Swedentrails 