Täby Extreme Challenge, ofta kallat TEC eller TEC100 är sveriges största 100-mileslopp (vilket motsvarar 160,93km). Det går i Täby utanför Stockholm på en 10 km lång slinga bestående av cykel- & gångväg, grusväg och några partier singeltrack-stig genom skogen. Klarar man loppet inom maxtiden på 30 timmar får man ett bältesspänne i brons, och klarar man det på mindre än 24 timmar får man ett i silver.

Uppladdningen
Nervositeten inför 100 miles på Täby Extreme Challenge 2013 var den värsta hittills. Jag kände mig inte alls redo. Ett krånglande knäveck hade decimerat antalet löpta kilometer november-januari. Jag hade överkompenserat och sprungit mer än någonsin i mars, 43 mil och knävecket började ge sig till känna igen. Två sista veckorna blev en radikal nedtrappning för att rädda knävecket, 3 mil 2v före, och bara 10 seega kilometer onsdag före start. Det kändes inget vidare helt enkelt.

Pacers
På TEC får man ha pacers efter 10 mil eller mörkrets inbrott. Jag hade pusslat lite och fått ihop hela tre stycken som skulle dela på uppgiften. Joakim, Anders och vår egen Jens. Deras uppgift var att hjälpa mig hålla peppen uppe, komma ihåg att springa, äta och dricka. Och eventuellt att dra upp farten lite, men det hade jag inte stora förhoppningar om.

Mål och planer
Lite beroende på vem som frågade hade jag olika mål. Att klara loppet. Gärna på under 24h. Drömmen vore att klara det på under 20h.

Så, trots att 20h var ett drömmål blev planen följande: Springa varje varv på i snitt 70 minuter (~7 min/km), vilket skulle ge en totaltid på 19:20. Då hade jag lite marginal till 20h när det började bli tungt på natten. Jag hade också lovat mig själv att springa så att det inte skulle börja kännas förrän efter 5 mil.

Proviant
Jag tänkte klara mig på så lite mat & energi som möjligt. Tanken var att fylla på vartannat varv från och med 2 mil. För mil 3,5,7,9,11,13 la jag en påse med 1 liten flaska Perpetuem och två gel. Dessutom la jag ut 1/2 liter cola för var tredje mil, det hade ju funkat så bra på Lapland Ultra. Jag packade också ner 1 elektrolyttablett för varje mil och en ipren+alvedon vid 7 & 13.

Kläder
Jag är varm av mig. Startade i mina vanliga vintertights, en ylleunderställlströja (200g, icebreaker) och en norröna bitihorn dri1 regnjacka, men öppna vädringsdragkedjor. Tunn yllemössa och en skärmkeps mot regnet. I reserv hade jag två par extra ylleunderställströjor, en tjock luvtröja, en vindjacka, en extra mössa och vantar och ett par grymt snygga regnbyxor från OMM. Det blev dock inga klädbyten under loppet, jag bara stängde dragkedjorna under armarna när temperaturen sjönk mot nollan under natten.

Skoval
Vånda! Både stig och asfalt. Jag ville ha något mjuk och snällt med 0 drop på fötterna. Det blev mina Merell Bare Access, de tjockaste skor jag har egentligen. Med följde också mina slitna MT110 och ett par nya Vivo Barefoot Neo Trail. Men det blev inga byten där heller trots att det hade varit lämpligt. Jag vågade helt enkelt inte ta av mig skorna när jag väl börjat springa.

Mil 1-8

Jens körde mig till starten och hjälpte mig komma i ordning. Träffade några känningar och presenterades för några nya, alltid trevlig stämning.

Det regnade hur som helst när vi trippade iväg, 200 löpare. Vi gav oss iväg i makligt tempo och det kändes bra. Lite stelt i knävecket bara, tänkte att jag fick se hur länge det skulle hålla. I skogen på första varvet kände jag mig otålig. Köbildning! Annars såg jag till att gå i uppförsbackarna, det är ingen idé att försöka pressa där. Och det är rätt många uppförsbackar på TEC. Jag trodde i min enfald att det skulle vara platt, men det skulle visa sig att jag sprang (eller, ja, gick) ihop ca 3000 höjdmeter under loppet.

Direkt ut på varv 2. Det var redan rejält lerigt i skogspartierna. Dåligt val av skor. Knävecket kändes fortfarande men det började flyttas sig ner i vaden och upp i låret vilket brukar betyda att det kommer att gå över. Att springa de första två milen på bara vatten kändes helrätt.

På varv tre började jag hålla jämna steg med Christoffer. Vi hade sprungit jämsides 5-6 mil på Lapland Ultra och var därmed rätt bekväma med varandras sällskap. Jag hade missat att han skulle springa TEC och det var en trevlig överraskning. Det skulle dessutom visa vara ett gyllene recept för det här loppet också!

Just när jag gick ut på 5:e milen såg jag att Jens kommit tillbaka med Anna-Lisa och en hög familj för att heja, kul! Jag ringde upp och bad dem stanna. Så när jag kom in var det trevligt med en kram och lite pepp. Vi låg på 24:e plats enligt Jens. Inte strålande kanske, men här handlar det i första hand om att komma i mål.

På väg ut på 6:e milen kände jag mig ganska fräsch. Det gick som det skulle, jag tappade någon minut för varje varv men låg mer än 30 minuter före planen. Här kom det första illamåendet. Det kommer alltid en bit in i längre lopp, det går över, jag slappnar av och springer igenom det.

8 mil passerades på 8:51. Det var med blandade känslor jag såg 50-mileslöparna kliva av, och konstatera att nu hade jag lika långt till att springa. Jag var inte så sliten, men inte jättepigg heller. En mil kvar till pacer! På med pannlampan, det var på håret att den inte skulle behövas, men jag ville inte chansa på ljuset i skogen.

Mil 9-16
Christoffer hade dragit genom skogen de flesta av varven. Han är urstark där och helt fantastisk på att växla mellan gång och löpning, han tappar liksom ingen fart på det! Men det här varvet drog jag genom skogen, kände mig oövervinnerlig och sprang hela vägen. Tyckte det gick fort, men det gjorde det inte.

Vid varvningen möttes vi av Joakim. Han hade råkat få på sig fel pannlampa, en liten led-lampa som var min tredjereserv istället för Silva X-trail som var den riktiga reserven. Men han var pigg och pratsam och det var väldigt skönt för oss när vi gick ut och han underhöll, de mörkaste skogspartierna löste vi genom att han fick springa mellan oss. Dessutom förmedlade han att vi klättrat till 14 plats. Vilken grej. Jag började få krampkänningar i utsida & insida lår. Jag misstänkte att det var min heroiska skoglöpning på varvet innan. Som tur var stannade det vid känningar.

Någonstans här började jag ramla. Benen var trötta och jag hade noll grepp i leran i skogen. Jag ramlade 5 VARV I RAD PÅ SAMMA STÄLLE. en liten sväng där stigen samtidigt sluttade utåt. Ingen skada skedd utom en sårad stolthet.

På varv 11 drog jag foten i en sten i skogen och faceplantade. ARGH vad ont det gjorde i högerfoten. Trodde jag tappade alla naglarna där och då. Haltade i flera kilometer innan smärtan lättade.

Under resten av loppet började det med jämna mellanrum skava under tårna. Jag antog att det var mina lösa tånaglar som skavde men tänkte att jag inte kunde göra något åt dem. ”Tar jag av mig skorna nu kommer jag inte kunna fortsätta”.

Joakim byttes ut mot Anders på varv 12. Vi var lite tystare nu, jag och C. Men Anders höll låda och peppade på bra. Jag mådde illa. Gav upp perpetuem och höll mig till gel. Nu började det bli tungt på riktigt. Ut på varv 13 och vi kunde konstatera att nu, nu är det bara ett marathon kvar! Ett ganska segt sådant, men ändå. Plötsligt låg vi 9 och 10. Vilken grej! Men det gjorde det och också lite jobbigt, nu hade vi en placering att försvara…

Jens hade den tunga uppgiften att lotsa de sista tre varven. Han klev på och hade kameran i högsta hugg. Jens var förstås pigg som en mört och lät sig inte bekymras av att vi tassade fram i 6:15-tempo. Han sprang före och filmade, sprang runt och filmade. Ärligt talat kände jag mig rätt irriterad på den där förbannade kameran, men jag tänkte att det nog mest var kilometerna som talade, så jag höll det för mig själv.

Med två mil kvar la jag ner energi-gelen också. Jag vill inte ha nåt mer, knappt vatten. Vid varvningarna hade man lockat med hamburgare, pizza, våfflor med mera under natten. Jag hade dock hållit mig till banan, russin, någon enstaka brödbit med ost på, chokladbitar och några lite wienerbröd som jag klipp upp och tagit med.

Ute på 15:e varvet försökte jag peppa med ”näst sista gången vi springer ner för den här backen” etc. Men det hjälpte inte. Peppen, glädjeruset över att det skulle gå vägen kom liksom inte. Det började bli tydligt att vi skulle klara <20h, men inte ens det fick oss att jubla.

Vi insåg att vi inte skulle få uppleva soluppgången heller. Den brukar vara helt spektakulär för sinnena när man sprungit hela natten. Men det är klart, att komma fram tidigt är ju också en belöning. Vi fick åtminstone med oss några morgonpigga fåglar på nästa sista varvet. Jag skärpte mig och slapp ramla de sista två varven. Jens tog täten i skogen och refererade varje rot och sten och stock, det vara bara springa att på.

Vid varvningen, på väg ut på mil 16 tittar jag på stora klockan. Om vi kan springa sista varvet på mindre än 1:30 klarar vi oss under 19 timmar! jösses. Det hade inte riktigt gått upp för mig att vi sprungit på så bra. Vi hade avancerat ytterligare och låg på 8:e plats. Ofattbart. Så vi sprang ett varv till.

Det var roligt. Det var fantastiskt, men den där euforiska oövervinneliga känslan från Lapland Ultras sista 15 km infann sig inte. Jag kunde inte ens dricka vatten det här varvet. När Jens försökte peppa oss med ”hörni grabbar, nu är det bara 7 km kvar” så muttrade vi bara som svar. Det var såååå tungt. Inte omöjligt, men väldigt, väldigt tungt.

I mål. 18:45:26. Delad 8:e plats. Jubel. Silverspännet! Försökte dricka lite cola, men kräktes i tältet. Gick ut och kräktes lite till. Ingen fara tänkte jag, så här mår ju Anna-Lisa efter varje lopp.

Vann gjorde Johan Steene (16:54:28) samt Ann-Sofie Sundberg (21:57:35). Av 90 startande fullföljde endast 38 löpare de 16 milen. Alla resultat samt varvtider. Ett stort tack till tävlingsledning och funktionärer för ett välarrangerat lopp och oförglömlig upplevelse!