Ursvik Ultra är ett 75 km långt terräng lopp för nattugglor, och det här är min tävlingsberättelse. Alldeles innan loppet skrev jag om förberedelserna.

Någon vecka innan start såg det ut att bli 5-10 plusgrader, vilket hade vart strålande. Nu hade det istället regnat en hel del sista veckan och temperaturen krypit ner mot nollan. Med de förutsättningarna var vädret ändå gynnsamt, tyckte jag. 4 minusgrader, lätt snöfall och 2-4 sekundmeter är betydligt roligare än någon enstaka plusgrad och regn när man ska springa hela natten!

Inför starten var jag lite nervös som vanligt. Ultravärlden är rätt liten, så trots att jag bara startat i tre tidigare lopp  kände jag igen en del folk, hemtrevligt.

I varvningsområdet fanns en mindre buffé med minipizzor, kanelbullar, bananer, kexchoklad, vatten, sportdryck, kaffe och blåbärssoppa samt några tunnor med öppen eld i. I en inhägnad hage fick vi lägga vår proviant och prylar som vi ville ha tillgång till under natten. Jag hade packat ner colan, chokladen och mina varvpåsar i en liten kylväska för att undvika att näringen och extrabatteriet skulle frysa under natten!

Det var glest med folk i väntan på start, men med några minuter kvar kom de tävlande på led från värmestugan på andra sidan vägen. Jag hann bli rejält kall om fingrar och tår när jag stod och väntade, men det är ju som det brukar.

Planen

Min plan var att springa varje varv på ca 105 minuter, med sluttid på 8 timmar och 45 minuter (7min/km). Det innebar också att varje tredjedel, dvs 5 km, skulle gå på 35 minuter, vilket var smidigt och lätt att räkna på även när jag skulle bli trött. Dessutom ställde jag om klockan så att dess ”varv” blev 5km istället för 1km som jag brukar ha. Perfekt när man springer kuperat, så att det jämnar ut sig.

Varv 1 – inkörning

Så gick starten. Ett 60-tal pannlampor ringlade sig genom skogen och den fallande snön, ut över ängarna och in i skogen igen, upp för sluttningarna, ner för branterna.

Vi visste ju inte i vilket skick banan skulle vara, ryktet från helgen innan var att den var i gott skick, is & snöfri, torr och lagom mjuk; Den visade sig vara täckt av några centimeter snö, som visserligen snabbt trampades ner på stigarna, men det blev hyfsat tekniskt att hålla undan för rötter och stenar som doldes under snötäcket. Marken under var stelfrusen, hård som betong och inte alls så där mjuk och skön som stigarna i skogen brukar vara. Det skulle börja kännas efter ett tag, tänkte jag.

Efter tre km kom första vattenbonusen – en 30 meter lång och 30 cm djup vattenpöl, omöjlig att springa runt. Den hade förstås inga planer på att frysa på så alla fick vackert ta ett dopp varje varv. Längre in på banan var det några sjok med lera som förstås gjorde sitt för att hålla en fuktig.

Plötsligt trampar jag snett, 5-6 kilometer in, f-n också tänkte jag… Som tur var blev det ingen stukning, men kort  därefter började det värka i först det ena, sedan båda knäna, och det hängde kvar hela varvet vilket inte bådade gott. En stund senare tappade jag min SportIdent-pinne och fick vända mot strömmen och leta. Som tur var hann ingen trampa ner den i leran och jag var fort på väg igen. Skärpning.

Jag fick trevligt sällskap av Johan S som jag sprang merparten av Holaveden Ultra med, han är dock betydligt snabbare än mig och försvann ur sikte efter första milen. Jag hängde kvar i en grupp med löpare från bland annat Team Ultrasweden som verkade ganska rutinerade. Jag förhörde mig om deras måltid, och den var ”ta PB, dvs bättre än 8:55” vilket lät bra, även om vi vid det laget låg på runt 6min/km, vilket skulle vara ett rejält PB.

Hur som helst gick första varvet på 89 minuter, 16 minuter snabbare än min plan. Jag var pigg och det är skönt med lite marginaler!

Varv 2 – easy going

Vid varvningen gick det fort, musiken pumpade ur högtalarna och funktionärerna var peppiga. Jag släppte perfektaflaskan och min tomma energigel, tog en ny påse och började promenera ut på andra varvet medan jag packade på mig. Tid man spenderar vid vätskestationer och växlingar får man _aldrig_ tillbaka, så det gäller att vara effektiv.

Mitt knä slutade göra ont tidigt under varvet, kroppen kändes bra! Jag hängde kvar i samma klunga och insåg att de två tjejer som sprang i den var första och andra i damklassen. Spännande att följa! Den ena hade dock märkbart tung andhämtning, vilket inte är ett vidare bra tecken när man har 6 mil kvar att springa.

En löpares pannlampa fick plötsligt slut på batteri. Stressigt – han fick ligga tätt inpå klungan, och klarade sig som tur var ifrån att bli ensam i en bäcksvart skog.

Kylan började ta ut sin rätt. Vattnet i slangen från vätskeblåsan hade plötsligt fryst! Argh. Rutinerade löpare ”blåser”  ut det ut slangen, men då får man in luft i blåsan, som börjar skvalpa, så jag brukar inte göra det. Istället fick jag springa med slangen innanför jackan för att tina upp den med jämna mellanrum.

Vi höll bra fart även på andra varvet, även om det gick i ett lite mer sansat tempo. 96 minuter och ytterligare 9 minuter på pluskontot!

Varv 3 –  jagar och blir trött

Vid varvningen blev det kisspaus och byte av batteri till pannlampan samt påfyllning av vätskeblåsan. Ganska tidskrävande. Helt plötsligt var jag ensam, klungan hade förstås kommit iväg medan jag stod och smälte isen bakom en barack. En munfull cola och en chokladbit på väg ut.

Jag hade sällskap en kort stund av en riktigt tapper kämpe, hans längsta tävling dittills hade varit Lidingöloppet! Trevligt men hans tempo var lite för lågt. Jag bestämde mig för att försöka jaga ikapp klungan, jag ville tillbaka till det där trygga rutinerade sällskapet. Jag hade dem i sikte några gånger, men det var psykiskt tungt att ligga och jaga och jag kände att jag pressade för hårt. Med 5 kilometer kvar gav jag upp och sänkte tempot något. Jag lovade mig själv att jag skulle lyssna på ljudbok på fjärde varvet om jag fortfarande var ensam då.

105 minuter, inga mer marginaler att hoppas på.

Varv 4 – tungt men räddad!

Jag var snabb i varvningen igen, men gick ut ensam. Åt en banan och ringde Anna för att berätta att jag var på väg ut på fjärde, hon skulle möta mig vid varvning på femte (”Siri – call Annas Mobile”). Sen satte jag på 4:e boken i Game of Thrones-serien och föll in i min lunk till Roy Dutrices drönande. Jag var ganska seeg,. Några meter bakom låg två tjejer från Light-varianten, på sitt andra varv. De pratade oavbrutet och lät oförskämt pigga. På ängen efter 4 kilometer kom de ikapp mig och lämnade mig fort bakom sig. Jag kunde plötsligt inte ta ut steget på raksträckorna längre, vilket förstås inte var så peppigt.

Jag blev också omsprungen av en del stafettlöpare, men det var ju att förvänta. Många var snälla nog att påpeka att de sprang staffetten 🙂

Efter halva varvet insåg jag att jag inte ens kunde få upp farten i nerförsbackarna ordenligt, låren och höfterna hade börjat säga ifrån, jag hade inte ont men det gick heller inte att springa fort. Jag bestämde mig för att det var dags att ta till lite koffeingel. Den gick ner men jag kände ingen omedelbar förbättring.

Solen började gå upp! Fantastiskt härligt. Fåglarna kvittrade och det började kännas som om det faktiskt skulle gå vägen, det tunga till trots. Pannlampan åkte av vid 06:20 och ner i ryggsäcken!

Kort därefter blev jag ikappsprungen av en medtävlande, Jonas R. Fan tänkte jag först, nu går det sakta. Men så bestämde jag mig för att försöka åtminstone hålla jämna steg med honom, och det kunde jag som tur var! Sällskapet gjorde skillnad, det blev lättare att springa och lite roligare igen! Samtidigt tog jag två ipren, nu gällde det att hålla sig över ytan. Och, strax efter 56-kilometersmärket hände det något. Dels hade jag haft sällskap en stund och kände mig starkare, dels började iprenen verka. Jag hade inte ont, men allt det onda jag inte hade, försvann plötsligt. Jösses vilken skillnad. Plötsligt lydde musklerna igen. Jag ökade lite försiktigt och upptäckte att jag lämnat min medlöpare bakom mig.

Jag fortsatte öka och plötsligt var jag ikapp och om tjejerna som så piggt hade sprungit förbi mig i början av varvet, vilket var oväntat peppande. Jag passerade ytterligare några andra löpare, både ultra- och light-löpare de sista kilometrarna. Varvet slutade på långsamma 114 minuter, trots uppsvingen sista tredjedelen.

Varv 5 – Ärevarvet

Anna mötte mig vid varvningen, hon hade feber så det var en riktig hjälteinsats bara att vara  med. Jag var högljudd och alldeles stirrig, tokpeppad på att jag kunde springa igen. 60 kilometer avklarade, nytt distansrekord för varje meter nu. Helt trygg med att jag skulle klara hela loppet, och ganska trygg med tidsmålet också!

Jonas R kom in just när jag var på väg ut, så jag hade inte lagt så mycket tid mellan oss.

Jag gick ut  på femte varvet med munnen full av choklad. Ensam nu med men det gjorde inget, jag ville bara springa! Solen hade gått upp över trädtopparna och sken intensivt på en molnfri morgonhimmel! Temperaturen närmade sig nollan men marken var fortfarande stenhård, den gav ingenting.

Jag sprang i en del backar jag hade gått i de andra varven, jag behövde ju inte ha några krafter kvar när varvet var slut. Plötsligt, på nästan exakt samma ställe som på varv 4, kom Jonas R ikapp mig igen! ”Det var Kexchoklad jag behövde” sa han. Underbart. Hans energi fick igång mig igen – jag märkte inte att jag hade tappat, men nu hade jag någon att hänga på igen. Vi sprang tillsammans i några kilometer men så märkte jag att han började sacka lite, i nerförbackarna. Det var tydligen knäna som ömmade, vilket är tråkigt men vanligt med så mycket upp och ner som vi sprungit. Mina knän, å andra sidan, var i urbra skick. Jag började trycka på på riktigt nerför nu, och helt plötsligt lågt jag i 3:30 när det började gå brant utför. Jag passerade löpare efter löpare, kändes det som, både 45:are och 75:are. I verkligheten var det nog inte så många, men känslan var fantastisk. Med 5 km kvar ringde jag Anna igen (Siri, call Annas Mobile) och sa att hon måste filma målgången. Jag stängde av ljudboken för att kunna koncentrera mig på springandet fullt ut. Hällde ut min sista deciliter perpetuem, nog med välling nu!

På upploppet tänkte jag på hur oerhört mycket starkare jag kände mig jämfört med målgången på Lidingö Ultra för ett år sedan. Där hade jag inte mycket värdighet kvar och det gick inte fort. Men nu – 4-tempo på rakan in i mål, fint driv högt på på foten. Vilken skillnad, vilken glädje.

Stämplade ut. Respektabla 101 minuter på sista varvet. 8:25:38 totalt. 6:44/km. 2000 höjdmeter. 20 minuter bättre än planen.

Stolt som en tupp men slut som artist.

Trodde jag skulle svimma några sekunder. Synen på vänsterögat hade varit konstig sista milen, något blodkärl som dragit ihop sig. Kände att jag hade flera blå tår att vänta. Drack en liter cola och försökte äta en varmkorv, men kunde knappt svälja. Stirrig som få och svårt att reglera volymen på talet. Anna körde mig hem, jag skakade som en knarkare och vinglade mödosamt upp för trapporna. En stund i en varm dusch och en skål yoghurt senare kändes det betydligt bättre. Några timmars tupplur och sen tidigt i säng på kvällen.

Sammanfattningsvis

Herrklassen vanns av Sonny Peterson (Silva Adventure) på 6:31:00, några minuter från banrekordet. Damklassen av Sandra Lundqvist (Team Ultrasweden) på 8:08:32.

Ursvik Ultra är ett riktigt hårt lopp, vilket förstås är arrangörernas syfte. Banan är varierad, med tekniska partier och snabbsprungna partier. Många långa sugande backar och några tokbranta väggar, både upp och ner. Samtidigt är det rätt skönt att kunna pricka av varven och proviantera med jämna mellanrum, lära sig banan allt eftersom och springa så hårt man bara kan eftersom det aldrig är mer än några kilometer tillbaka till målområdet! Ett stort tack till Stockholm Multisport och funktionärerna, att hålla sig vaken en hel natt i kylan utan att ens springa är en bedrift så stor som någon!

På tal om hårt. Av 86 anmälda vågade sig 57 till start, men bara 39 fullföljde loppet, det vill säga – 30% bröt under loppets gång.

Har du vägarna förbi Stockholm är Ursviks motionsområde väl värt ett besök, och det räcker faktiskt med ett varv för att få sig en rejäl genomkörare!

Resultat Ursvik Ultra 2012

En samling fina bilder från natten

Sist men inte minst – en film som en av funktionärerna gjort!