Det här är min första tävlingsberättelse här på SwedenTrails – om mitt 50k, Lidingö ultralopp. Och långt som fasen blev det. Det är andra gången jag tar mig an loppet och distansen. Förra året gick jag i mål på 4.25 och en 7:e plats och i år jagade jag bättre.

Jag sysslar inte med minutiösa förberedelser som Jonas. När det kommer till förberedelser är jag nöjd om jag får sova ett par timmar och bajsa ordentligt innan loppet. Sen brukar jag sno lite av energin som Jonas har över. Denna gång hade jag dock bestämt mig för ett tempo. Jag ville snitta 5 min / km och komma in på 4:10. Då jag brukar rusa som en hund i början gick de första kilometrarna ut på att hålla i mig själv och inte rusa iväg i 4:10-fart (gjorde jag på mitt första och enda marathon, det kostade). Första milen gick lite fortare än beräknat, ca 47 minuter, men inte ett dugg jobbigt.

Lidingö Ultra har till stordel samma bansträckning som Lidingöloppet med den ”fruktade” Abborbacken 2 gånger i stället för en, och en lov ut över Bodal. Bodal har också enligt mig den tyngsta terrängen och t.o.m ett kort trapparti.

Då jag sprang i 4.45 – 5,00 tempo fanns det ingen farthållare eller specifik grupp att hålla sig till vilket innebar att loppet delvis blev ganska ensamt, särskilt efter 26 km då de som sprang korta sträckan droppade av. Supporten utmed banan var ockstyvärrå dålig på att informera om hur man låg till. Så det var mest att nöta på i sitt 5 tempo och anstränga sig för att inte springa för fort. Mellan 26 och 32 km är loppet hur lätt som helst. Grusad cyckelbana och knappast värt att kallas terräng. Tog 30 km  på 2,26. Fram till 33km gick allt som smort, lite stel och lite krampkänningar får man ta (hade redan på natten vaknat av kramp). Vid 32 hade jag dock blivit ikappsprungen av en annan dam, fast hon var trevlig så jag kunde inte plocka fram den riktiga tävlingsinstinkten utan tappade istället helt farten och energin hamnade på botten lagom upp i skogen igen. Så hon drog ifrån mig.

Sedan var det en lång plåga och stark längtan till Coca-colan som var utlagd vid 39km. Sög i mig en halvliter cola, eller okej kladdade ut en stordel över tröjan, händerna och ansiktet. Och tänkte att 11 km, 11 jävla kilometer är inte långt det borde jag klara även om jag haft bara ett ben. Var nere på en kilometertid över 6.30 och förbannade att jag ens hade klocka. Vid 43 km började krampen krypa ordentligt i båda benen och jag som är en jäkel på att gå fick ge upp den aktiviteten och det var trippning som gällde. Trippandet tog mig dock om damen som tidigare passerat mig och efter Abborbacken andra gången upptäckte jag att även om det gick långsamt så gick det bra mycket bättre än för många andra som jag trippade om. Också kom jag på det HÄLLANDNINGEN. De sista 3km gick relativt bra och jag landade bara på hälen! Mina styrkor är annars att springa trots kramp, byta steg, gå lika fort som andra springer och plåga mig själv riktigt ordentligt för att sen falla ihop på mållinjen, vilket jag också gjorde.

På upploppet kom också belöningen jag fick äntligen veta hur jag låg till. 3:a och inte en skymt av damen bakom.

Hej hällandning

Och tiden, jag klarade inte mitt mål utan landade på 4.13.21. Sista 16 gick helt enkelt för sakta. Fast en tredje plats får jag vara jäklans nöjd med och första placeringen hade jag aldrig kunnat rå på.

På pallen, jag visar upp broderiet på linnet

Ja just det, självklart springer jag för Hemslöjden, vad annars?

Jonas sprang också, här är hans lite mer kompakta berättelse…

Jag satsade på att springa på 4:25, dvs 20 minuter snabbare än året före. Rent teoretiskt borde det vara möjligt med tanke på min utveckling sedan förra året. Men det blev ganska fort tydligt att det inte skulle gå vägen. Jag fick kämpa för varje kilometer redan efter första milen, öm i vaderna, öm under fötterna och kraftlösa höftböjare gjorde att jag kände mig slutkörd redan vid 26km-passeringen. Till slut hittade jag lite extra krafter, ryckte upp mig på sista milen och lyckades ta ett PB med 7 minuter, landade på 4:38:01 och en 67-placering. Jag verkar ha lämnat mina löparben i Ursvik.

Resultaten

Sophia Sundberg satte ett rejält nytt banrekord – 3:49.24 är mer än 20 minuter bättre än det gamla – hatten av för det!

Damer 50 Km

1. Sophia Sundberg, Väsby IK, 3.49.24

2. Lina Nyman, Stensunda, 4.09.58

3. Anna-Lisa Persson, Hemslöjden, 4.13.21

Herrar 50 Km

1. Daniel Nilsson, FK Studenterna, 03.22.28

2. Karl Rönnby, Enhörna IF, 03.31.28

3. Fredrik Gustavsson, FK Studenterna, 03.33.55

Om Lidingö Ultra

Loppet är ett av landets största ultralopp med över 350 startande i 50km-klassen. Banan inbegriper stora delar av lidingöloppets klassiska bana, men en lov runt södra Lidingö och Bodal-terrängen. Som terränglopp är det ett ganska snällt lopp med hårda preparerade stigar, få rötter och stenar, och viss asfalt. Men låt dig inte luras av det. Det är hårt att springa 50 km här och det är många som får se sina ambitioner besegrade av de backiga stigarna över närmare 1000 höjdmeter som aldrig verkar ta slut. Samtidigt är det god stämning och riktigt bra support med 13 vätskedepåer. Om du inte har allt för bråttom kan du utan problem föra många trevliga samtal med de medlöpare du råkar på, mumsa på allsköns gott och njuta  av Lidingös vackra natur!

Läs mer om loppet
Dessutom gjordes en fin film om loppet 2011, där bland annat vår Jonas intervjuas i farten under loppet (runt 6:35-märket).