Inlägget är ändrat på Inov-8s begäran!
Till våren 2013 verkar Brittiska Inov-8 komma med en riktig New Balance MT00 killer i Trailroc-serien, Trailroc XXX! Förmodligen kan vi vänta oss anatomic-lästen och zero-drop. Ovandelen är i materialet lik MT00 och färgsättningen riktigt pigg. Synd bara att det dröjer ett år innan jag får testa skon. Vill ha NU!
Det blev en liten film trots allt. Vädret var varken på filmaren eller löparnas sida den 5:e maj 2012 då Hälsinglands Multisport sprang Sagbergsleden mellan Lingbo och Norrlandsporten.
Lördag 5 maj har jag tänkt springa Sagberg Bush Run. Klart.se har lovat allt från minusgrader och 20mm nederbörd till halvtaskigt väder. Det kommer inte vara varmt i alla fall. Frågan är om det kommer vara mycket eller lite nederbörd. Jag har funderat lite och kommit fram till följande utrustning.
Sagbergsleden bakom Härnebosjön
Kåtan uppe på Sagberg
Nu lovar vädergudarna en lördag med flera millimeter regn och snö samt en temperatur där få kommer köra maratonshorts. Vi hoppas så klart de har fel som vanligt. Skulle man vilja följa med på denna spännande färd går det bra att ställa frågan i multisportarnas gästbok!
New Balance fortsätter utveckla sitt Minimuskoncept och kommer i oktober med en uppdatering av sin minimalistiska sko Minimus Trail 20. MT20 är en sko som kommit lite i skymundan av MT10 och sedan MT00. Skon har kvar MT10s drop på 4mm men har bantats till 167 gram enligt NB själva. Höstens färger är allt annat än slaskgrå!
Det här är min första tävlingsberättelse här på SwedenTrails – om mitt 50k, Lidingö ultralopp. Och långt som fasen blev det. Det är andra gången jag tar mig an loppet och distansen. Förra året gick jag i mål på 4.25 och en 7:e plats och i år jagade jag bättre.
Jag sysslar inte med minutiösa förberedelser som Jonas. När det kommer till förberedelser är jag nöjd om jag får sova ett par timmar och bajsa ordentligt innan loppet. Sen brukar jag sno lite av energin som Jonas har över. Denna gång hade jag dock bestämt mig för ett tempo. Jag ville snitta 5 min / km och komma in på 4:10. Då jag brukar rusa som en hund i början gick de första kilometrarna ut på att hålla i mig själv och inte rusa iväg i 4:10-fart (gjorde jag på mitt första och enda marathon, det kostade). Första milen gick lite fortare än beräknat, ca 47 minuter, men inte ett dugg jobbigt.
Lidingö Ultra har till stordel samma bansträckning som Lidingöloppet med den ”fruktade” Abborbacken 2 gånger i stället för en, och en lov ut över Bodal. Bodal har också enligt mig den tyngsta terrängen och t.o.m ett kort trapparti.
Då jag sprang i 4.45 – 5,00 tempo fanns det ingen farthållare eller specifik grupp att hålla sig till vilket innebar att loppet delvis blev ganska ensamt, särskilt efter 26 km då de som sprang korta sträckan droppade av. Supporten utmed banan var ockstyvärrå dålig på att informera om hur man låg till. Så det var mest att nöta på i sitt 5 tempo och anstränga sig för att inte springa för fort. Mellan 26 och 32 km är loppet hur lätt som helst. Grusad cyckelbana och knappast värt att kallas terräng. Tog 30 km på 2,26. Fram till 33km gick allt som smort, lite stel och lite krampkänningar får man ta (hade redan på natten vaknat av kramp). Vid 32 hade jag dock blivit ikappsprungen av en annan dam, fast hon var trevlig så jag kunde inte plocka fram den riktiga tävlingsinstinkten utan tappade istället helt farten och energin hamnade på botten lagom upp i skogen igen. Så hon drog ifrån mig.
Sedan var det en lång plåga och stark längtan till Coca-colan som var utlagd vid 39km. Sög i mig en halvliter cola, eller okej kladdade ut en stordel över tröjan, händerna och ansiktet. Och tänkte att 11 km, 11 jävla kilometer är inte långt det borde jag klara även om jag haft bara ett ben. Var nere på en kilometertid över 6.30 och förbannade att jag ens hade klocka. Vid 43 km började krampen krypa ordentligt i båda benen och jag som är en jäkel på att gå fick ge upp den aktiviteten och det var trippning som gällde. Trippandet tog mig dock om damen som tidigare passerat mig och efter Abborbacken andra gången upptäckte jag att även om det gick långsamt så gick det bra mycket bättre än för många andra som jag trippade om. Också kom jag på det HÄLLANDNINGEN. De sista 3km gick relativt bra och jag landade bara på hälen! Mina styrkor är annars att springa trots kramp, byta steg, gå lika fort som andra springer och plåga mig själv riktigt ordentligt för att sen falla ihop på mållinjen, vilket jag också gjorde.
På upploppet kom också belöningen jag fick äntligen veta hur jag låg till. 3:a och inte en skymt av damen bakom.
Hej hällandning
Och tiden, jag klarade inte mitt mål utan landade på 4.13.21. Sista 16 gick helt enkelt för sakta. Fast en tredje plats får jag vara jäklans nöjd med och första placeringen hade jag aldrig kunnat rå på.
På pallen, jag visar upp broderiet på linnet
Ja just det, självklart springer jag för Hemslöjden, vad annars?
Jonas sprang också, här är hans lite mer kompakta berättelse…
Jag satsade på att springa på 4:25, dvs 20 minuter snabbare än året före. Rent teoretiskt borde det vara möjligt med tanke på min utveckling sedan förra året. Men det blev ganska fort tydligt att det inte skulle gå vägen. Jag fick kämpa för varje kilometer redan efter första milen, öm i vaderna, öm under fötterna och kraftlösa höftböjare gjorde att jag kände mig slutkörd redan vid 26km-passeringen. Till slut hittade jag lite extra krafter, ryckte upp mig på sista milen och lyckades ta ett PB med 7 minuter, landade på 4:38:01 och en 67-placering. Jag verkar ha lämnat mina löparben i Ursvik.
Resultaten
Sophia Sundberg satte ett rejält nytt banrekord – 3:49.24 är mer än 20 minuter bättre än det gamla – hatten av för det!
Damer 50 Km
1. Sophia Sundberg, Väsby IK, 3.49.24
2. Lina Nyman, Stensunda, 4.09.58
3. Anna-Lisa Persson, Hemslöjden, 4.13.21
Herrar 50 Km
1. Daniel Nilsson, FK Studenterna, 03.22.28
2. Karl Rönnby, Enhörna IF, 03.31.28
3. Fredrik Gustavsson, FK Studenterna, 03.33.55
Om Lidingö Ultra
Loppet är ett av landets största ultralopp med över 350 startande i 50km-klassen. Banan inbegriper stora delar av lidingöloppets klassiska bana, men en lov runt södra Lidingö och Bodal-terrängen. Som terränglopp är det ett ganska snällt lopp med hårda preparerade stigar, få rötter och stenar, och viss asfalt. Men låt dig inte luras av det. Det är hårt att springa 50 km här och det är många som får se sina ambitioner besegrade av de backiga stigarna över närmare 1000 höjdmeter som aldrig verkar ta slut. Samtidigt är det god stämning och riktigt bra support med 13 vätskedepåer. Om du inte har allt för bråttom kan du utan problem föra många trevliga samtal med de medlöpare du råkar på, mumsa på allsköns gott och njuta av Lidingös vackra natur!
Läs mer om loppet
Dessutom gjordes en fin film om loppet 2011, där bland annat vår Jonas intervjuas i farten under loppet (runt 6:35-märket).
New Balance sko MT110 har varit en av de skor det talats MYCKET om den senaste tiden. Anton Krupicas minimalistiska tävligssko byggd på firmans minimusläst har på papperet allt en modern långlöpande terrängjunkie söker. I vintras svämmade vissa communitys över av rykten och lovord kring skons förträfflighet. Lycklig av surfruset lyckades jag, förmodligen först i Sverige, få tag på ett par så fort de släpptes i staterna. Jag har testat skon en längre tid och känner mig nu redo att dela med mig av vad jag tycker.
MT110 är en speciell sko. Den sticker ut med sitt plastskal och sina grälla färger. Den signalerar High-Tech och avskalad på samma gång. Den är lätt, på min våg väger den 204 gram och jag har US 9 / 42,5 på mitt exemplar. Jag brukar oftast ha något mindre skor. På t ex Inov-8 har jag mellan 41,5-42 så trots att modellen ska vara ”rymlig” så bör man nog gå upp nån storlek. Vill man vara på säkra sidan kan man ju faktiskt gå till ett ställe som säljer lillebror NB MT00 och testa, de sitter relativt lika på foten.
Jag börjar gärna under ifrån så sulan får komma först. Mönstret på skon är en sinnrik placering av fyrkantiga dobbar. Fram på foten ger de fäste uppför och hälpartiet sköter bromsen. Dobbarna ger riktigt bra fäste på allt från hård stig till ganska leriga spår. De rensar dessutom lera bra vilket är viktigt för denna typ av sko. Dobbarna är också så många att vid löpning på hårt underlag fördelar de trycket. Skon fungerar faktiskt riktigt bra till och med på asfalt. Det blåa mellanpartiet har också dobbar, men de är nog bara där för syns skull och slits ganska snabbt. Sulan är riktigt bra på många sätt men tyvärr har den en akilleshäl, sin gummiblandning. Det verkar som NB valt ett relativt hårt gummi eftersom skon är tänkt för långdistanslöpning. Tyvärr gör detta att greppet på blöt sten faktiskt inte är något vidare. Skon har inte i närheten det grepp jag får med mina Inov-8 X-talon 212 och det är synd på en i allt annat så bra sula.
Sulan fortsätter en liten bit upp på stortån och det är egentligen genialt. Denna lilla bit gummi tar faktiskt mestadelen av de smällar jag får på grund av slarvig fotföring.. Det behövs inte mycket mer, bara man placerar skyddet på rätt plats. Konstigt är dock att dobbarna också följer med upp på tån. Jag tror faktiskt de bara gör skada där då det finns en liten förhöjd snubbelrisk om dobbana fastnar i t ex rötter och sten. Dock är sulan som helhet riktigt bra! Hade gummiblandningen givit mer grepp på blöt sten hade det varit den bästa sula jag testat.
Mellansulan är ju ett kapitel för sig. NB säger att det finns 7 mm EVA i fram och 11 mm i hälen. Det ger också häl-droppen på 4 mm. Runningwarehouse säger 14 mm framfot och 18 mm häl så det verkar stämma. Det är inte så mycket dämpning och det känns! Söker du en väldämpad historia titta åt ett annat håll. Det finns dock en rock-plate i fram för att lindra de värsta genomslagen. Jag tycker dock att ganska mycket känns genom skon. Man vill inte hällanda på vassa stenar. Skon är inte lika flexibel som de böjligaste minimalistiska skapelserna, men då funkar den faktiskt på riktigt långa pass också. Mellansulan skulle vara riktigt skön om jag inte irriterade mig på en sak. Jag tycker det känns som om yttersidan av framfoten har mer dämpning än insidan. Detta gör mitt steg, särskilt på hårdare underlag, lite märkligt. Springer jag långt på hårdare underlag får jag smärtor under utsidan av högerfoten. Möjligen mina fötter, mitt par skor eller inbillning. Dock får jag det inte av t ex mina Inov-8 F-lite 230 på samma sträcka.
Plast-meshen i skons ovandel är ett riktigt smart grepp. Skon sitter skönt, våtvikten blir låg och skon blir väldigt enkel att göra ren. Dock håller den inte riktigt för löpning i hårdare terräng. Tydligen har en kvist eller något annat hårt letat sig in i min sko. Tänker man ett varv till är dock detta inte så farligt. Hade det varit ett tunt mesh-tyg hade hålet blivit större ju mer man använder skon, men på detta material avstannar skadan! Dock är det verkligen inte en sko för obanad löpning. Det är en milslukare för fina stigar. Snörningen funkar bra och plösen är tunn men skön. Skon fungerar faktiskt utmärkt att springa strumlöst i. Jag gör det dock inte då jag tycker att det alltid letar sig in grus mm som orsakar skavsår..
Hälkappan är faktiskt ganska hög. Det sitter också förstärkningar längre ned på hälen för att se till att foten stabiliseras och hälen sitter där den ska. Hälkappan gör sitt jobb bra och jag har inte haft besvär med att den belastar min hälsena utför.
När jag först fick denna sko var jag helt lyrisk! Den verkade vara så genomtänkt och bra. När jag testade skon kom jag snabbt fram till att den gjorde sitt jobb bra fast utan att märkas. Vissa skor känner man sig snabb i men MT110 liksom bara ”var där”. Dock fungerade den ypperligt i alla förhållanden jag utsatte den för förutom blöt sten. Efter ett tag kom smärtan smygandes i högerfoten. Ett tag tänkte jag till och med ställa skon på hyllan, men nu har vi åter igen börjat bli vänner. Skon är som jag sagt tidigare en riktigt mysig stigsko som funkar bra i de flesta förhållanden. Skon är dessutom den kanske mest prisvärda terrängsko som finns just nu. NB har riktpriset 84.99 i staterna men de går att få för 35 pund i UK via bl a SportsDirect. De har även dammodellen till samma pris. Det är faktiskt svinbilligt för en så kompetent terrängsko som MT110. Jag tycker (och har framfört) det är konstigt att New Balance Sverige valt att INTE ta in denna sko. Jag kommer absolut fortsätta springa i mitt par, men till tävling, grisiga pass och pass med relativt hårt underlag väljer jag andra skor.
Idag gick VM & EM på 100km av stapeln i Italien. Det har förstås inte så mycket med trail att göra men det är inte varje dag vi har så här mycket blågult på pallen. Ett stort grattis från oss till den svenska truppen som skrällde till rejält!
Kajsa Berg, som debuterade i VM- och EM-sammanhang på distansen, hade länge ledningen i loppet men fick se sig passerad av amerikanskan Amy Sproston efter 96 km. Kajsa sprang hem ett Silver i VM100km och ett GULD på EM100km. Med tiden 7:35.23 pulveriserade hon Gloria Vinstedts tidigare svenska rekord på distansen med 20 minuter.
Kajsa på väg in i mål. Bild av Peter Fredricson
Jonas Buud gjorde även han ett fantastiskt lopp. Buud har berättat att han gick ut för hårt förra året och skulle hålla igen lite i år. Vid 75 km twittrade supporten ut att han frågat ”Är det fri fart nu?”. Spurten räckte till ett VM- & EM-silver, 4 minuter efter italienaren Giorgio Calcaterra. Tiden 6:28.58 innebär en rejäl putsning av hans eget svenska rekord med 13 minuter.
1-3 i båda klasserna. Bilden av @iRunFar
Det är inte traillöpning, men ultra ligger oss varmt om hjärtat och i VILKEN ANNAN löpgren vi vana att se så här mycket blågult på pallen samtidigt? Skulle vara multisportarna då. För oss på Sweden Trails är det lite extra festligt eftersom jag och Anna springer med Running Swedens ultra-grupp, där Kajsa är en av ledarna. Känns tryggt att veta att vi sprungit våra långpass med världseliten!
Resultaten
Damer, VM 100 km
1. Amy Sproston, USA, 07:34:08
2. Kajsa Berg, Sverige, 07:35:23
3. Irina Vishnevskaja, Ryssland, 07:36:01
Topp 25 damer (pdf)
Herrar, VM 100 km
1. Giorgio Calcaterra, Italien, 06:23:20
2. Jonas Buud, Sverige, 06:28:57
3. Alberice Di Cecco, 06:40:30
Topp 25 herrar (pdf)
Jobbet som lärare har en del fördelar. En av dem är påsklovet. Jag har varit småsjuk en längre tid och nu skulle jag äntligen få komma igång igen. Snabb koll på vädret, sedan ut.. Nej vänta.. Regn? En hel vecka..? Ja ja, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Med hjälp av Northstar.se, en norrlandsbaserad outdoorbutik har Swedentrails fått möjlighet att testa kläder för seriös högpulsaktivitet från brittiska Montane. Efter lite googling har det visat sig att det finns många fina vitsord om märket. I Sverige har de dock inte någon större kundkrets eller för den delen återförsäljarnät. Möjligen är utrymmet redan fyllt av vår numera utländska drake Haglöfs/Asics. Som sagt gör de kläder som ska funka under hårda förhållanden. De gör dem dessutom med finess och ofta lite speciella materialval. Man fokuserar på klättring, löpning och cykling, ingenting annat. I Storbritannien är vädret lika hårt som löparna. Det ska bli mycket intressant att se hur de passar svenska förhållanden.
Kläderna jag kommer att testa är Spektr, Fireball och Dyno. Spektr är en Smock, dvs en jacka med huva och halv öppning. Den är gjord i materialet eVent, ett 3-lagersmaterial som gör kall på att vara lika vattentätt, ventilera bättre och dessutom ha miljövänligare tillverkningsteknik än GoreTex. Jackan är toklätt och ska väga ca: 210 gram i storlek medium. Fireball är ett syntetiskt förstärkningsplagg. Montane påstår att den faktiskt är lättast i världen i sitt slag. Tyget är Pertex Quantum och isoleringen Primaloft Eco. Hela bygget ska gå lös på 235 gram i storlek medium. Dyno är en tunn softshell i materialet Pertex Equilibrium Eco. Tyget känns tunt och smidigt men saknar stretch. När jag lade min på vågen stod det 354 gram..
Min främsta löparkamrat Karin ska testa Jackan Minimus och tröjan Chukchi. Minimus är också ruskigt lätt trots ficka, justeringsmöjligheter för huva och hellång YKK-dragkedja. Materialet är Pertex Shield+, ett 2,5-lagers material med finfina regn- och andningsegenskaper. I storlek medium, dam ska den väga 195 gram. Chukchi är en enkel och lätt fleece-tröja i Polartec Classic. Den har halvlång dragkedja och ska väga 170 gram i medium, dam.
Ett tag framöver kommer vi testa dessa prylar för att sedan berätta hur vi använt dem och vad vi tycker om dem. Kläderna osar av funktion och kvalitet. Som jag sagt tidigare finns Montane tillgängligt i Sverige via Northstar.se, dessutom riktigt bra prissatt. Håll utkik så får ni snart veta hur de presterar.
Ursvik Ultra är ett 75 km långt terräng lopp för nattugglor, och det här är min tävlingsberättelse. Alldeles innan loppet skrev jag om förberedelserna.
Någon vecka innan start såg det ut att bli 5-10 plusgrader, vilket hade vart strålande. Nu hade det istället regnat en hel del sista veckan och temperaturen krypit ner mot nollan. Med de förutsättningarna var vädret ändå gynnsamt, tyckte jag. 4 minusgrader, lätt snöfall och 2-4 sekundmeter är betydligt roligare än någon enstaka plusgrad och regn när man ska springa hela natten!
Inför starten var jag lite nervös som vanligt. Ultravärlden är rätt liten, så trots att jag bara startat i tre tidigare lopp kände jag igen en del folk, hemtrevligt.
I varvningsområdet fanns en mindre buffé med minipizzor, kanelbullar, bananer, kexchoklad, vatten, sportdryck, kaffe och blåbärssoppa samt några tunnor med öppen eld i. I en inhägnad hage fick vi lägga vår proviant och prylar som vi ville ha tillgång till under natten. Jag hade packat ner colan, chokladen och mina varvpåsar i en liten kylväska för att undvika att näringen och extrabatteriet skulle frysa under natten!
Det var glest med folk i väntan på start, men med några minuter kvar kom de tävlande på led från värmestugan på andra sidan vägen. Jag hann bli rejält kall om fingrar och tår när jag stod och väntade, men det är ju som det brukar.
Planen
Min plan var att springa varje varv på ca 105 minuter, med sluttid på 8 timmar och 45 minuter (7min/km). Det innebar också att varje tredjedel, dvs 5 km, skulle gå på 35 minuter, vilket var smidigt och lätt att räkna på även när jag skulle bli trött. Dessutom ställde jag om klockan så att dess ”varv” blev 5km istället för 1km som jag brukar ha. Perfekt när man springer kuperat, så att det jämnar ut sig.
Varv 1 – inkörning
Så gick starten. Ett 60-tal pannlampor ringlade sig genom skogen och den fallande snön, ut över ängarna och in i skogen igen, upp för sluttningarna, ner för branterna.
Vi visste ju inte i vilket skick banan skulle vara, ryktet från helgen innan var att den var i gott skick, is & snöfri, torr och lagom mjuk; Den visade sig vara täckt av några centimeter snö, som visserligen snabbt trampades ner på stigarna, men det blev hyfsat tekniskt att hålla undan för rötter och stenar som doldes under snötäcket. Marken under var stelfrusen, hård som betong och inte alls så där mjuk och skön som stigarna i skogen brukar vara. Det skulle börja kännas efter ett tag, tänkte jag.
Efter tre km kom första vattenbonusen – en 30 meter lång och 30 cm djup vattenpöl, omöjlig att springa runt. Den hade förstås inga planer på att frysa på så alla fick vackert ta ett dopp varje varv. Längre in på banan var det några sjok med lera som förstås gjorde sitt för att hålla en fuktig.
Plötsligt trampar jag snett, 5-6 kilometer in, f-n också tänkte jag… Som tur var blev det ingen stukning, men kort därefter började det värka i först det ena, sedan båda knäna, och det hängde kvar hela varvet vilket inte bådade gott. En stund senare tappade jag min SportIdent-pinne och fick vända mot strömmen och leta. Som tur var hann ingen trampa ner den i leran och jag var fort på väg igen. Skärpning.
Jag fick trevligt sällskap av Johan S som jag sprang merparten av Holaveden Ultra med, han är dock betydligt snabbare än mig och försvann ur sikte efter första milen. Jag hängde kvar i en grupp med löpare från bland annat Team Ultrasweden som verkade ganska rutinerade. Jag förhörde mig om deras måltid, och den var ”ta PB, dvs bättre än 8:55” vilket lät bra, även om vi vid det laget låg på runt 6min/km, vilket skulle vara ett rejält PB.
Hur som helst gick första varvet på 89 minuter, 16 minuter snabbare än min plan. Jag var pigg och det är skönt med lite marginaler!
Varv 2 – easy going
Vid varvningen gick det fort, musiken pumpade ur högtalarna och funktionärerna var peppiga. Jag släppte perfektaflaskan och min tomma energigel, tog en ny påse och började promenera ut på andra varvet medan jag packade på mig. Tid man spenderar vid vätskestationer och växlingar får man _aldrig_ tillbaka, så det gäller att vara effektiv.
Mitt knä slutade göra ont tidigt under varvet, kroppen kändes bra! Jag hängde kvar i samma klunga och insåg att de två tjejer som sprang i den var första och andra i damklassen. Spännande att följa! Den ena hade dock märkbart tung andhämtning, vilket inte är ett vidare bra tecken när man har 6 mil kvar att springa.
En löpares pannlampa fick plötsligt slut på batteri. Stressigt – han fick ligga tätt inpå klungan, och klarade sig som tur var ifrån att bli ensam i en bäcksvart skog.
Kylan började ta ut sin rätt. Vattnet i slangen från vätskeblåsan hade plötsligt fryst! Argh. Rutinerade löpare ”blåser” ut det ut slangen, men då får man in luft i blåsan, som börjar skvalpa, så jag brukar inte göra det. Istället fick jag springa med slangen innanför jackan för att tina upp den med jämna mellanrum.
Vi höll bra fart även på andra varvet, även om det gick i ett lite mer sansat tempo. 96 minuter och ytterligare 9 minuter på pluskontot!
Varv 3 – jagar och blir trött
Vid varvningen blev det kisspaus och byte av batteri till pannlampan samt påfyllning av vätskeblåsan. Ganska tidskrävande. Helt plötsligt var jag ensam, klungan hade förstås kommit iväg medan jag stod och smälte isen bakom en barack. En munfull cola och en chokladbit på väg ut.
Jag hade sällskap en kort stund av en riktigt tapper kämpe, hans längsta tävling dittills hade varit Lidingöloppet! Trevligt men hans tempo var lite för lågt. Jag bestämde mig för att försöka jaga ikapp klungan, jag ville tillbaka till det där trygga rutinerade sällskapet. Jag hade dem i sikte några gånger, men det var psykiskt tungt att ligga och jaga och jag kände att jag pressade för hårt. Med 5 kilometer kvar gav jag upp och sänkte tempot något. Jag lovade mig själv att jag skulle lyssna på ljudbok på fjärde varvet om jag fortfarande var ensam då.
105 minuter, inga mer marginaler att hoppas på.
Varv 4 – tungt men räddad!
Jag var snabb i varvningen igen, men gick ut ensam. Åt en banan och ringde Anna för att berätta att jag var på väg ut på fjärde, hon skulle möta mig vid varvning på femte (”Siri – call Annas Mobile”). Sen satte jag på 4:e boken i Game of Thrones-serien och föll in i min lunk till Roy Dutrices drönande. Jag var ganska seeg,. Några meter bakom låg två tjejer från Light-varianten, på sitt andra varv. De pratade oavbrutet och lät oförskämt pigga. På ängen efter 4 kilometer kom de ikapp mig och lämnade mig fort bakom sig. Jag kunde plötsligt inte ta ut steget på raksträckorna längre, vilket förstås inte var så peppigt.
Jag blev också omsprungen av en del stafettlöpare, men det var ju att förvänta. Många var snälla nog att påpeka att de sprang staffetten 🙂
Efter halva varvet insåg jag att jag inte ens kunde få upp farten i nerförsbackarna ordenligt, låren och höfterna hade börjat säga ifrån, jag hade inte ont men det gick heller inte att springa fort. Jag bestämde mig för att det var dags att ta till lite koffeingel. Den gick ner men jag kände ingen omedelbar förbättring.
Solen började gå upp! Fantastiskt härligt. Fåglarna kvittrade och det började kännas som om det faktiskt skulle gå vägen, det tunga till trots. Pannlampan åkte av vid 06:20 och ner i ryggsäcken!
Kort därefter blev jag ikappsprungen av en medtävlande, Jonas R. Fan tänkte jag först, nu går det sakta. Men så bestämde jag mig för att försöka åtminstone hålla jämna steg med honom, och det kunde jag som tur var! Sällskapet gjorde skillnad, det blev lättare att springa och lite roligare igen! Samtidigt tog jag två ipren, nu gällde det att hålla sig över ytan. Och, strax efter 56-kilometersmärket hände det något. Dels hade jag haft sällskap en stund och kände mig starkare, dels började iprenen verka. Jag hade inte ont, men allt det onda jag inte hade, försvann plötsligt. Jösses vilken skillnad. Plötsligt lydde musklerna igen. Jag ökade lite försiktigt och upptäckte att jag lämnat min medlöpare bakom mig.
Jag fortsatte öka och plötsligt var jag ikapp och om tjejerna som så piggt hade sprungit förbi mig i början av varvet, vilket var oväntat peppande. Jag passerade ytterligare några andra löpare, både ultra- och light-löpare de sista kilometrarna. Varvet slutade på långsamma 114 minuter, trots uppsvingen sista tredjedelen.
Varv 5 – Ärevarvet
Anna mötte mig vid varvningen, hon hade feber så det var en riktig hjälteinsats bara att vara med. Jag var högljudd och alldeles stirrig, tokpeppad på att jag kunde springa igen. 60 kilometer avklarade, nytt distansrekord för varje meter nu. Helt trygg med att jag skulle klara hela loppet, och ganska trygg med tidsmålet också!
Jonas R kom in just när jag var på väg ut, så jag hade inte lagt så mycket tid mellan oss.
Jag gick ut på femte varvet med munnen full av choklad. Ensam nu med men det gjorde inget, jag ville bara springa! Solen hade gått upp över trädtopparna och sken intensivt på en molnfri morgonhimmel! Temperaturen närmade sig nollan men marken var fortfarande stenhård, den gav ingenting.
Jag sprang i en del backar jag hade gått i de andra varven, jag behövde ju inte ha några krafter kvar när varvet var slut. Plötsligt, på nästan exakt samma ställe som på varv 4, kom Jonas R ikapp mig igen! ”Det var Kexchoklad jag behövde” sa han. Underbart. Hans energi fick igång mig igen – jag märkte inte att jag hade tappat, men nu hade jag någon att hänga på igen. Vi sprang tillsammans i några kilometer men så märkte jag att han började sacka lite, i nerförbackarna. Det var tydligen knäna som ömmade, vilket är tråkigt men vanligt med så mycket upp och ner som vi sprungit. Mina knän, å andra sidan, var i urbra skick. Jag började trycka på på riktigt nerför nu, och helt plötsligt lågt jag i 3:30 när det började gå brant utför. Jag passerade löpare efter löpare, kändes det som, både 45:are och 75:are. I verkligheten var det nog inte så många, men känslan var fantastisk. Med 5 km kvar ringde jag Anna igen (Siri, call Annas Mobile) och sa att hon måste filma målgången. Jag stängde av ljudboken för att kunna koncentrera mig på springandet fullt ut. Hällde ut min sista deciliter perpetuem, nog med välling nu!
På upploppet tänkte jag på hur oerhört mycket starkare jag kände mig jämfört med målgången på Lidingö Ultra för ett år sedan. Där hade jag inte mycket värdighet kvar och det gick inte fort. Men nu – 4-tempo på rakan in i mål, fint driv högt på på foten. Vilken skillnad, vilken glädje.
Stämplade ut. Respektabla 101 minuter på sista varvet. 8:25:38 totalt. 6:44/km. 2000 höjdmeter. 20 minuter bättre än planen.
Stolt som en tupp men slut som artist.
Trodde jag skulle svimma några sekunder. Synen på vänsterögat hade varit konstig sista milen, något blodkärl som dragit ihop sig. Kände att jag hade flera blå tår att vänta. Drack en liter cola och försökte äta en varmkorv, men kunde knappt svälja. Stirrig som få och svårt att reglera volymen på talet. Anna körde mig hem, jag skakade som en knarkare och vinglade mödosamt upp för trapporna. En stund i en varm dusch och en skål yoghurt senare kändes det betydligt bättre. Några timmars tupplur och sen tidigt i säng på kvällen.
Sammanfattningsvis
Herrklassen vanns av Sonny Peterson (Silva Adventure) på 6:31:00, några minuter från banrekordet. Damklassen av Sandra Lundqvist (Team Ultrasweden) på 8:08:32.
Ursvik Ultra är ett riktigt hårt lopp, vilket förstås är arrangörernas syfte. Banan är varierad, med tekniska partier och snabbsprungna partier. Många långa sugande backar och några tokbranta väggar, både upp och ner. Samtidigt är det rätt skönt att kunna pricka av varven och proviantera med jämna mellanrum, lära sig banan allt eftersom och springa så hårt man bara kan eftersom det aldrig är mer än några kilometer tillbaka till målområdet! Ett stort tack till Stockholm Multisport och funktionärerna, att hålla sig vaken en hel natt i kylan utan att ens springa är en bedrift så stor som någon!
På tal om hårt. Av 86 anmälda vågade sig 57 till start, men bara 39 fullföljde loppet, det vill säga – 30% bröt under loppets gång.
Har du vägarna förbi Stockholm är Ursviks motionsområde väl värt ett besök, och det räcker faktiskt med ett varv för att få sig en rejäl genomkörare!
En samling fina bilder från natten
Sist men inte minst – en film som en av funktionärerna gjort!
Swedentrails 