Saucony Kinvara 2, ultraskon

Nya skor är inget undertecknad brukar inhandla (andra som skriver här är mycket mer intresserade av sånt). Inför Lapland ultra kände jag dock att mina asics tarthar asfaltsracers var lite väl slitna och inte ultimata för 5 mil grusväg följt av 5 mil asfalt.

Jag var helt enkelt ute efter ett par uppbyggda ändock lätta skor. Efter att fått veta att sådana inte existerade (följt av suckar) på Runners store i Stockholm cyklade jag till Löplabbets racebutik i samma stad. Där plockade dom fram ett axplock för mig att välja mellan. Det blev ett mycket lätt val, Saucony Kinvara 2 satt helt enkelt som ett smäck på foten. Och för att nöta in dem ordentligt har jag efter inköp sprungit alla mina pass i dem.

De är lätta, 189 g och med skaplig dämpning, kändes som jag flög fram första asfaltspasset med dem. De sitter bra över hälen och är stora över framfoten vilket är bra för mina fötter som är breda fram och smala över hälen. Jag gillar också att springa i stora skor, dessa är 38:or och jag spelar fotboll i 35:or och har 36:or till vardags. Skorna är däremot usla i terräng då kontakten med underlaget helt försvinner, men det är ju inte på skogsstig jag ska ha dem.

Riktigt hur bra de är får jag utvärdera efter helgen och om mina ben inte håller kan jag alltid skylla på skorna.

Billingeleden – Västergötland

Då jag arbetar i Skövde och  bor på Billingesluttningen tar jag på mig en del av uppdraget att sprida information om terrängturer runt om i Sverige. Så under dagen sprang jag Billingeleden. Dagen bjöd på strålande solsken och så här i maj är backarna utmed Billingen kända för alla körsbärsträd som står i blom.

Med mig hade jag min lilla nathan, fylld med bananer, coca-cola och vatten i blåsan.

Leden är 40km lång. Men jag fuskade och började i Skövde och ”hoppade” ca 17 km.

Ledmarkering, sådana skulle jag springa efter hela dan

Redan efter 2,7km var jag tvungen att stanna, och utforska. Jag hade kommit till Ryds grottor, för vilken idé är det att springa en vandringsled om man inte undersöker sevärdheterna?

Diabaspelarna har glidit ut 10-20 meter på den underliggande lerskiffern. Och jag var tvungen att klättra ner.

Terrängen var sedan riktigt tung och då jag tvunget kollade in fornborgen Ymsingsborg (jag såg minsann ingen borg), föll det sig så att jag tog en extra lov nedåt Rånna Ryd vilket inte direkt gjorde terrängen snällare. Naturreservatet Rånna Ryd var dock väldigt vacker.

Första milen tog 1h och 14 minuter (löptid). Det är helt galet länge, visserligen irrade jag väl en del. Och om man säger att; man såg inte leden för alla markeringar så tror jag man hamnar nära sanningen.

All möjlig typ av terräng fick man in.

Vitsippsstig

Spång

Nedfallna träd över stigen

Sedan en hel del skogsstig, traktorspår, stenhoppning, obanat och lerkasning innan jag nådde ner till samhället Berg. Där jag kunde köpa mig lite fika.

Efter Berg går Billingeleden över Högsböla ängar (ännu ett naturreservat). Där var det mer lättsprunget och man hade utsikt över sjön Lången. På dessa ängar ska det finnas en massa spännande blomster och Linné travade tydligen runt där under 1700-talet. Jag såg faktisk en Vätterot fast jag fattade inte då att det va det utan först när jag såg den på en skylt, tydligen en blomma utan klorofyll. Det är så bra att springa, man lär sig så mycket!

Efter Högsböla ängar kom jag till Silverfallen och där va det folk. Tydligen ett mycket populärt utflyktsmål så här på våren och en massa hånglande par. Fast ingen som sprang. Varför hångla när man kan springa?

Silverfallen

Sista delen av Billingeleden innan man når Arvidstorp går genom Lycke lilla höjens naturreservat och slutligen över Nolberget.

I Lycke böljade verkligen landskapet och det var till att springa på åkrar både stig och obanat.

Springa från en flock tjurar fick jag också göra. Det var också väldigt mycket kossor, vars hagar man trampade igenom.

Snäll kossa

Som tur var hittade jag tillslut en kofri kulle där jag kunde äta min banan och dricka min cola, innan jag tog det sista kilometrarna över Nolberget och vid Arvidstorp beslutade mig för att ta rakaste vägen hem i bokstavlig mening. Lerdalavägen 7 km raksträcka. Sista milen blev således asfalt i behagligt 5 – 5,15 tempo. Ändå slutade hela turen på 3 h och 28 minuter (löptid) på 33 km.

Det var en fantastiskt fin led (och jobbig) även om det finns mer att önska av ledmarkeringarna. Tur man har mobilen.

Ett tips om man vill träna inför Fjällmaran är att springa Billingeleden mellan Skövde och Berg. Terrängen påminner om den i Vålådalen och jag vet inte hur många gånger man va upp på berget och ner igen. Fler än 2 i alla fall, bra träning!

Pallplats på Lidingö Ultra 2012

Det här är min första tävlingsberättelse här på SwedenTrails – om mitt 50k, Lidingö ultralopp. Och långt som fasen blev det. Det är andra gången jag tar mig an loppet och distansen. Förra året gick jag i mål på 4.25 och en 7:e plats och i år jagade jag bättre.

Jag sysslar inte med minutiösa förberedelser som Jonas. När det kommer till förberedelser är jag nöjd om jag får sova ett par timmar och bajsa ordentligt innan loppet. Sen brukar jag sno lite av energin som Jonas har över. Denna gång hade jag dock bestämt mig för ett tempo. Jag ville snitta 5 min / km och komma in på 4:10. Då jag brukar rusa som en hund i början gick de första kilometrarna ut på att hålla i mig själv och inte rusa iväg i 4:10-fart (gjorde jag på mitt första och enda marathon, det kostade). Första milen gick lite fortare än beräknat, ca 47 minuter, men inte ett dugg jobbigt.

Lidingö Ultra har till stordel samma bansträckning som Lidingöloppet med den ”fruktade” Abborbacken 2 gånger i stället för en, och en lov ut över Bodal. Bodal har också enligt mig den tyngsta terrängen och t.o.m ett kort trapparti.

Då jag sprang i 4.45 – 5,00 tempo fanns det ingen farthållare eller specifik grupp att hålla sig till vilket innebar att loppet delvis blev ganska ensamt, särskilt efter 26 km då de som sprang korta sträckan droppade av. Supporten utmed banan var ockstyvärrå dålig på att informera om hur man låg till. Så det var mest att nöta på i sitt 5 tempo och anstränga sig för att inte springa för fort. Mellan 26 och 32 km är loppet hur lätt som helst. Grusad cyckelbana och knappast värt att kallas terräng. Tog 30 km  på 2,26. Fram till 33km gick allt som smort, lite stel och lite krampkänningar får man ta (hade redan på natten vaknat av kramp). Vid 32 hade jag dock blivit ikappsprungen av en annan dam, fast hon var trevlig så jag kunde inte plocka fram den riktiga tävlingsinstinkten utan tappade istället helt farten och energin hamnade på botten lagom upp i skogen igen. Så hon drog ifrån mig.

Sedan var det en lång plåga och stark längtan till Coca-colan som var utlagd vid 39km. Sög i mig en halvliter cola, eller okej kladdade ut en stordel över tröjan, händerna och ansiktet. Och tänkte att 11 km, 11 jävla kilometer är inte långt det borde jag klara även om jag haft bara ett ben. Var nere på en kilometertid över 6.30 och förbannade att jag ens hade klocka. Vid 43 km började krampen krypa ordentligt i båda benen och jag som är en jäkel på att gå fick ge upp den aktiviteten och det var trippning som gällde. Trippandet tog mig dock om damen som tidigare passerat mig och efter Abborbacken andra gången upptäckte jag att även om det gick långsamt så gick det bra mycket bättre än för många andra som jag trippade om. Också kom jag på det HÄLLANDNINGEN. De sista 3km gick relativt bra och jag landade bara på hälen! Mina styrkor är annars att springa trots kramp, byta steg, gå lika fort som andra springer och plåga mig själv riktigt ordentligt för att sen falla ihop på mållinjen, vilket jag också gjorde.

På upploppet kom också belöningen jag fick äntligen veta hur jag låg till. 3:a och inte en skymt av damen bakom.

Hej hällandning

Och tiden, jag klarade inte mitt mål utan landade på 4.13.21. Sista 16 gick helt enkelt för sakta. Fast en tredje plats får jag vara jäklans nöjd med och första placeringen hade jag aldrig kunnat rå på.

På pallen, jag visar upp broderiet på linnet

Ja just det, självklart springer jag för Hemslöjden, vad annars?

Jonas sprang också, här är hans lite mer kompakta berättelse…

Jag satsade på att springa på 4:25, dvs 20 minuter snabbare än året före. Rent teoretiskt borde det vara möjligt med tanke på min utveckling sedan förra året. Men det blev ganska fort tydligt att det inte skulle gå vägen. Jag fick kämpa för varje kilometer redan efter första milen, öm i vaderna, öm under fötterna och kraftlösa höftböjare gjorde att jag kände mig slutkörd redan vid 26km-passeringen. Till slut hittade jag lite extra krafter, ryckte upp mig på sista milen och lyckades ta ett PB med 7 minuter, landade på 4:38:01 och en 67-placering. Jag verkar ha lämnat mina löparben i Ursvik.

Resultaten

Sophia Sundberg satte ett rejält nytt banrekord – 3:49.24 är mer än 20 minuter bättre än det gamla – hatten av för det!

Damer 50 Km

1. Sophia Sundberg, Väsby IK, 3.49.24

2. Lina Nyman, Stensunda, 4.09.58

3. Anna-Lisa Persson, Hemslöjden, 4.13.21

Herrar 50 Km

1. Daniel Nilsson, FK Studenterna, 03.22.28

2. Karl Rönnby, Enhörna IF, 03.31.28

3. Fredrik Gustavsson, FK Studenterna, 03.33.55

Om Lidingö Ultra

Loppet är ett av landets största ultralopp med över 350 startande i 50km-klassen. Banan inbegriper stora delar av lidingöloppets klassiska bana, men en lov runt södra Lidingö och Bodal-terrängen. Som terränglopp är det ett ganska snällt lopp med hårda preparerade stigar, få rötter och stenar, och viss asfalt. Men låt dig inte luras av det. Det är hårt att springa 50 km här och det är många som får se sina ambitioner besegrade av de backiga stigarna över närmare 1000 höjdmeter som aldrig verkar ta slut. Samtidigt är det god stämning och riktigt bra support med 13 vätskedepåer. Om du inte har allt för bråttom kan du utan problem föra många trevliga samtal med de medlöpare du råkar på, mumsa på allsköns gott och njuta  av Lidingös vackra natur!

Läs mer om loppet
Dessutom gjordes en fin film om loppet 2011, där bland annat vår Jonas intervjuas i farten under loppet (runt 6:35-märket).